Bimbo Boy har släppt en skiva!

Bimbo Boys skiva!
Tidigare har vi berättat om ”Bimbo Boy” som en dag kommer slå igenom med dunder och brak.
Nu har Dennis, som han egentligen heter, släppt en singel som du självklart ska köpa!

Låten heter ”Je Suis Une Superstar” och är en underbart trallvänlig låt som man bara faller för direkt. Du kan höra ett litet smakprov från den här.
Vill du beställa skivan gör du den enklast genom att besöka Bimbo Boys hemsida eller så klickar du direkt här

Vill också passa på att säga Heja Heja till goa Dennis. Du e bäst 🙂

En söt fjollas memoarer. Kapitel Ett

Förord
Detta är historien om mitt liv.
Den har inte alltid varit guld och gröna skogar men det är ändå ens liv som skapar en och som formar en.

Jag kommer här berätta min historia. Jag kommer berätta om människor och händelser som alla påverkat mig eller förändrat mitt liv, ibland positivt och ibland negativt.
Jag kommer vara så ärlig jag kan och jag kommer också där jag vet att jag inte skadar någon använda folks riktiga namn. Jag vill skriva om mitt liv ärligt och naket.

Ibland kommer det blir ryckigt. Jag skriver rakt upp och ner och ser inte tillbaka och ser heller inte framåt. Därför kommer minnesbilder upp ibland allteftersom jag tänker och funderar.

Detta är mitt liv, detta är vad som hänt tills idag. Vad som händer i morron vet jag inte, men genom walentine.com lär du i alla fall få veta en del av det.

Walentine (Walle) Andersson

P.s En liten förklaring behövs kanske göras över mitt namn. Jag föddes en gång som Jonas Andersson och ingenting annat. Det var inte förrän jag var 30 år som jag ändrade mitt förnamn och tilltalsnamn till just Walentine. D.s

Kapitel Ett

En liten form av introduktion

När jag bestämde mig att komma fram var det en ganska orolig värld jag dök upp i. Borta i Vietnam bombade USA sönder allt man kunde komma på. I övriga världen talade man om för USA att dom var dumma, men USA gjorde allt de kunde för att inte visa något. Ungefär samtidigt bestämde sig några få män i fina kostymer och andra män i turbaner att försöka se till att priset på olja gick upp. Oljekris och taskig ekonomi för hela världen skulle följa min barndom.

Egentligen är jag inte så gammal men ändå var det ett mycket annorlunda Sverige jag dök upp i. Det såg inte alls ut som det gör idag. Framförallt var det nog tystare. Jag föddes 16 år innan TV 3 startade. Det fanns inga kommersiella radiokanaler som hela tiden kämpar med att tala om vilken radiokanal du lyssnar på. Det fanns inga mobiltelefoner och för den delen såg alla de andra telefonerna likadana ut, och ägdes av staten. De hade en stor rullskiva i mitten och en telefonlur som var tung men som satt som fastlimmad om man bar den utan att använda händerna. Ja, sen fanns ju Kobratelefonen också. Den får vi inte glömma!
Allt var annorlunda. Ja, inte ens pengarna såg likadana ut som de gör idag. 5 öringen var stor och brun och förbaskat ful faktiskt. Ja det fanns till och med 1 öringar fortfarande men dom försvann ganska snart efter att jag fötts.
Sverige i sin tur var ett ganska rött land. Sossarna hade regerat så länge så man kan nästan ifrågasätta sig varför man ens hade riksdagsval. Palme var statsminister och Sträng var finansminister. Jag föddes verkligen rakt in i det svenska folkhemmet.
Kungen hade mer makt än vad han har nu, dessutom var det inte ens samma kung. Nej du, Gustaf VI Adolf hette han och skulle dö 1 ½ år efter att jag fötts. Då blev det landsorg av stora mått i Sverige.

Det var tisdagen den 4 januari klockan 20:06 som jag behagade ge ifrån mig mitt första skrik. Vad jag skulle heta verkade ingen ha haft någon direkt tanke på. Fast det gjorde inte så mycket för jag fick gulsot med en gång när jag hade fötts så alla hade fullt upp med det. Fast jag fick sedan namnet Jonas. Min mamma Lena var annars ett kraftigt arv på 60-talets flummerier. Det ser man idag när man ser henne på kort. Hon ser ut som hon kommer direkt från en inspelningsdag ur filmen ”De kallar oss mods”.
Min far hette Sven-Erik. Jag skriver hette istället för heter för jag vet inte om han lever eller är död. Han var i alla fall skådespelare och kom från Köpenhamn. Han var nog ingen direkt bra person faktiskt, verkade ganska flummig han med så kanske är det lika bra att jag aldrig träffat honom. Jo föresten, en gång har vi setts. Jag var 13 veckor eller något liknande så mitt minne från denna förening är ganska dåligt.

Även om jag väldigt lite vill det så är jag tvingad att kalla Borås för min hemstad. Jag kan lika gärna berätta med en gång att jag in i själen avskyr Borås och allt däromkring. Att jag kom därifrån är det bästa som någonsin skett mitt liv vågar jag påstå.
Borås är en liten stad som ligger i något som kallas för sjuhäradsområdet. I Skolan fick jag veta att det förr i tiden sprang omkring en massa gubbar och sålde saker på gårdar och bruk i sjuhäradsbygderna. Dessa män kallade man för knallar fick jag lära mig. Idag skulle man antagligen kalla dom för Claes Olsson on Tour eller något liknande tufft. Dessa knallar tillsammans med Borås läge gjorde att någon vile anlägga en stad där Borås nu ligger och denna idé fick så småningom gamle Gustav II Adolf att skriva under stadens stadsprivilegier. Först hette visst staden Boeråsen eller något sånt men sen blev det Borås när kungen kom och bestämde. Fast han var minsann inte den första kungen som besökt Borås. Oh nej, redan hundra år innan det hade Gustav Wasas raggat upp en jänta i samhället Torpa som ligger utanför Borås, hon fick sedan bli en av hans alla fruar. Efter statsminister Ingvar Carlsson är hon antagligen den mest kända personen från Boråstrakten.
Borås hade väldig otur i början. Det brann hela tiden jämt och ständigt. Alla hus i innerstaden brann gång på gång ner vilket gjorde att staden idag totalt saknar all form av historia. Ja, förutom en gammal stentavla på väggen i Carolikyrkan som ligger mitt i centrum. Sen ska det väl tilläggas att de hus som inte brann ner rev sossarna på 1900-talet. Det där med sossar och deras skräck för gamla hus är något som i min tidiga ungdom skulle skapa många sömnlösa nätter, men där är vi inte än.
Borås låg bra till för textilindustri. Därför bildades en massa väldiga företag som alla sysslade med textiler och kläder. Alla har väl hört talas om Algots men det fanns många andra. Eiser t.ex. är ett annat av de stora företag jag kommer på att nämna.
När jag föddes hade allt det där vänt. Företagarna hade kommit på att det gick bättre att utnyttja arbetskraft utomlands istället så därför började allt fler företag lämna Borås. Fast hur mycket bryr man sig om det när man är liten, nyfödd och vars största intressen är sömn och mammas bröst.

Mitt första minne som jag kan komma på är faktiskt mina blöjor. På min tid fanns det inte så mycket Pampers. Jag är i och för sig inte så insatt i vilka märken som fanns men jag kommer ihåg snibbarna. Jag har ett minne av ett skötbord där jag ligger och någon byter på mig. Sen kommer jag ihåg dessa vita plastsnibbar. Så här efteråt tänker man ju att det måste ju ha varit livsfarligt med dessa snibbar. Stora saker i plast och det ser man till att småbarn har lindat om sig. Om det hade varit idag vad skulle det då ha stått på paketet månntro?

”Dessa snibbar är fullständigt livsfarliga för små barn. De kan kvävas och dö en obehaglig död. Om du är missnöjd med produkten så skyll dig själv om du är så jävla dum så du använder dom”

Jag växte upp på Sjöbo i Borås. Sjöbo var ett typisk arbetarkvarter byggd för en stad som levde på finnar. För herre jösses vad finnar det fanns i Borås. Under de allra största textilåren hade Borås importerat folk från vårt kära grannland så nu fanns dom fanns överallt. Att inte Borås fått finska som erkänt andraspråk är egentligen konstigt. Väldigt många av dessa finnar bodde på Sjöbo. Så därför lärde jag mig tidigt i mitt liv att Bastu var en finsk uppfinning. Jag lärde mig också vad Koskenkorva var och vad Vitto betydde. Just ordet Vitto var förövrigt väldigt kul att kunna.
Fast det fanns svenskar också, en del av dessa svenskar arbetade inte och hade heller inte gjort på väldigt många år. De tillhörde kategorin A-lagare och de brukade sitta på Sjöbotorg med sin nyköpta sprit och sitt vin. De var faktiskt ofta väldigt snälla gubbar och tanter. Faktum är att jag tror att jag tyckte om dom lite grann för de var alltid så glada.
Sjöbo torg tillbringade man mycket tid som liten. Mamma handlade alltid där när hon inte handlade på Ljungs som låg i huset bredvid där vi bodde. På torget låg en ICA butik som hette Martin Blomkvist. Den var större än Ljungs och när jag var riktigt liten hade dom en sådan där mysig förbutik med godisförsäljning över disk. Den förbutiken slogs igen sen och hela butiken bytte namn till det modernare Plus. Fast för mig kommer den alltid heta Martin Blomkvist, mycket för att det är ett sånt totalt omöjligt namn på en matbutik.
När jag var liten kunde man också betala räkningar och hämta paket på Posten. Det är alltså inte som idag när någon pengakåt dåre fått för sig att förstöra allt som Posten behövde 400 år på att bygga upp. Det fanns också ett systembolag på Sjöbo Torg när jag var liten men det lade man ner några år senare. Tanten som var chef för biblioteket på Sjöbo Torg gick med insamlingslistor och talade varmt om hur fint det skulle bli när Systemet försvann. Tanten vann och systemet lades ner. A-lagarna försvann och det gjorde också allt fler kunder i dom övriga butikerna, för nu åkte alla in till stan istället. Så det slutade med att Sjöbo Torg blev en ganska ödslig plats istället.

Låt oss titta lite närmare på dom personer som på ett eller annat sätt kom att spela en viktig roll i mitt liv de första åren.

Mormor Solveig

Låt oss med en gång säga att mycket av allt jobbigt som skett i mitt liv beror på denna kvinna. Min mormor var sadist. Hon var elak och hon var ond. Låter det hemskt? Ja, det är det och det är inte bara hemskt utan det är fruktansvärt. Tyvärr är det helt och hållet sant.
Mormor förstörde min mammas liv och hennes barndom. Hon tvingade mamma att bli vuxen när barn inte ska behöva bli vuxna och framförallt förstörde hon mammas chanser till en hel själ. Min mormor dog 2005 och den första tanke som slog mig när dödsbudet kom var ”Nu har Satan fått konkurrens om tronen”.
Jag skrev att hon var sadist, och det stämmer.
En gång slog hon mamma sönder och samman med en läderpiska enbart för att hon ville se mamma gråta, men mamma bet ihop och gav inte mormor den glädjen. Så var min mammas barndom.
Min egen relation med mormor kan nog sammanfattas med två ord, kyla och likgiltighet. Mormor brydde sig aldrig om att jag var hennes äldsta barnbarn. Faktum är att hon sket även i min morbrors barn. Mormor sket i allt och gjorde som hon ville och jag sket till slut ganska mycket i henne också. Den sista kontakt jag hade med min mormor var i ett brev jag skickade till henne. Där förklarade vad jag ansåg om henne och vad jag tyckte hon ställt till med. Jag avslutade med mitt namn och skrev också ett Ps. Där stod det bara ”Förövrigt är jag bög också” Ds.
Mormor hade haft en judisk uppväxt med allt vad det innebär i det mörka 1900-talets Europa så visst hade mormor haft det jobbigt många gånger, men det är ingen ursäkt. Det hon gjorde mot mamma och i långa loppet även mot mig är oförlåtligt. På ren svenska var kärringen inte klok någonstans.

Morfar Per-Åke

Om mormor var knäpp så var morfar desto bättre. Han var allt som en morfar skulle vara. Han var med när jag föddes och under hela min barndom var han min bästa vän och bästa lekkamrat. Att han var skild från mormor har du säkert redan räknat ut och medan hon bodde i de nedre delarna av Sverige så bodde han med sin fru i Borås.
Morfar var en stilig man. Jag kan inte minnas en enda gång då jag såg honom vardagsklädd, i England hade han varit en riktig gentleman. Fast så var han ju skräddade till yrket också så han visste hur ett klädesplagg skulle hänga.
Vi lekte mycket ihop jag och morfar. På Sjöbo fanns ett skogsparti med en stor sten mitt i. Bredvid denna sten rann en liten bäck. Här brukade vi bygga dammar och jag älskade det. Faktum är att jag än i dag får en sådan behaglig känsla av vattendrag och fontäner och liknande och jag tror att det kommer därifrån. Vi brukade gå långa promenader tillsammans och på kvällarna brukade morfar berätta sagan om Pepparkakshuset för mig. Denna saga gick ut på att jag och någon kompis till mig var ute och gick och helt plötsligt hör vi någon som pratade med oss. Det visade sig sedan vara ett talande pepparkakshus! Vad jag älskade denna saga för där fick man äta hur mycket godis man ville och man blev aldrig mätt. Dessutom slutade inte sagan på samma sätt någon gång vilket gör att det måste finnas tusentals versioner av denna saga.
Morfar älskade mig och min mamma och han fanns där jämt. Som vuxen har man lärt sig att morfar ständigt måste ha gått med dåligt samvete för mammas skull efter vad hon fick gå igenom i sin barndom fast dåligt samvete behövde han inte ha. För han var världens bästa morfar!

Morfar rycktes ifrån mig väldigt tidigt, närmare bestämt den 15 juni 1981. Då tvingades jag att bli vuxen på många sätt. Jag var på sommarhem nere i Veddige då. Sommarhem var inget ovanligt för stadsbarn på denna tid och familjen jag var hos var underbar. Jag kommer ihåg denna dag den 15 juni som om det var igår.
Mamma ringde och lät konstig tyckte jag. Efter att hon talat med mig ville hon prata med mamman i familjen. När samtalet var slut bad mamman att jag skulle sätta mig i hennes knä. Då berättade hon att morfar var död. Han hade dött dagen innan.
Där försvann lite av min barndom och efter det var det en väldigt liten och vilsen Jonas som växte upp.
Morfar hade suttit nere hos sin mamma på hennes balkong och bara fallit ihop. Döden hade slagit till ögonblickligen. Det var nog inte bara morfar som dog där, både jag och mamma dog lite samtidigt.
Än idag saknar jag min morfar, jag saknar lekarna vid bäcken och jag saknar sagan om Pepparkakshuset. Vad skönt det skulle vara att få krypa ner i en pyjamas igen och sätta sig med en kudde i knäet och be morfar läsa den. Blundar jag hårt ibland kan jag se honom sitta där och se så där ”morfig” ut medan han berättar.

Gammelfarmor Maria (Mimma)

Mimma, som vi alla kallade henne, var mamma till morfar och alltså min mammas farmor. Hon var väldigt gammal redan när jag föddes. 1891 var hon född vilket gjorde att jag trodde att hon var ”gammlast i världen”. När jag föddes var Mimma väldigt pigg men blev tidigt i mitt liv dement. Mimma kom från en riktig svensk arbetarfamilj. Hon hade 4 barn, morfar Per-Åke, Gunborg, Folke och så Håkan. Folke och Håkan har jag inget minne av. Jag vet att Mimma tvingades lämna bort Håkan tidigt på grund av ekonomin. Hennes egen man dog när barnen var unga. Folke vet jag faktiskt inte om jag träffat och Gunborg ska få en egen liten del här senare.
Mimma kom från trakterna runt Herrljunga och flyttade sedan ner till Varberg. Där levde hon sedan till sin död 1991. Hon blev som sagt dement och detta löste familjen genom att morfar bodde långa delar hos henne, vilket också då gjorde att jag spenderade väldigt mycket tid i Varberg. Jag har alltid sett den staden som min andra hemstad och hittar där lika bra som i Borås.
Jag älskade Varberg, mycket på grund av närheten till havet, fästningen, Herberts Glass och allt där. Mimma själv var en riktigt söt liten gumma. Liten och kort och alldeles vithårig var hon, och hon var väldigt väldigt snäll.

Faster Gunborg

Om Mormor saknade all form av mormorsideologier i sig så hade Faster Gunborg mer av dom i sig. Som syster till morfar hjälpte hon att ta hand om Mimma. Även hon bodde i Varberg och så här i efterhand har jag insett att hon tog hand om morfar också. Medan morfar bodde hos Mimma var det faktiskt Gunborg som skötte det mesta praktiska. Morfar kunde knappt starta en spis och därför kom Gunborg ner med mat till oss och då framförallt hennes köttbullar som jag aldrig kommer att glömma. Det finns ingen på denna jord som någonsin lagat så goda köttbullar som faster Gunborg gjorde. När morfar hade gått bort tog Gunborg över rollen som morfar/mormor och gudarna ska veta att hon lyckades.
Gunborg var gift med en farbror från Österrike som hette Franz, fast alla kallade honom för Fransi. Han var en väldigt speciell människa. En sådan där butter farbror men som hade ett hjärta av guld. Han var extremt intelligent denna man och var en jäkel på mattematik. Dessutom löste han korsord och spelade patient. Han hade också ett uppslagsverk som var hur många år som helst. Jag kommer ihåg detta uppslagsverk mycket på grund av att han själv höll det uppdaterat och lade i en massa saker i det.
Jag älskade att vara hos Gunborg och Fransi. Där fick jag vara barn och jag tänker ibland så här efteråt på hur trött stackars Gunborg måste ha varit när jag åkte hem, för hon var ju ingen ungdom och det krävs enorm kraft att underhålla en sprallig pojke som älskade att vara barn, och det fick jag vara hemma hos henne.

Gunborg har en dotter som heter Renate. Även hon finns som ett varmt minne i mina barndomsminnen. Hon och hennes familj bodde i en vit villa. Just att det var en villa var något som jag var ganska fascinerad av som liten för jag kände knappt någon som gjorde det.
Renate var också en sådan där människa som man hittade på saker med. Hon kom ofta och hälsade på när jag var hos Gunborg och även jag och hon brukade vandra omkring nere i Varberg.
Renate har två barn, Anders och Elisabeth och dessa två var lite av mina idoler när jag var ung. Anders var lång och skitsnygg och sån ville jag också bli när jag var stor. Elisabeth var hur snäll som helst och jag var nog lite kär i henne som barn. Jag kommer ihåg en gång när jag och hon var på bio tillsammans. Aristocats såg vi och jag var världens lyckligaste. Vi satt på balkongen och jag var jättepirrig i magen hela filmen igenom.
Jag tror man kan sammanfatta allt med att om Gunborg stod för en trygghet som jag behövde så stod Renate för samma trygghet med lite fart i. Hon var ju, av förklariga skäl, yngre än Gunborg och därför livades saker upp mer när hon var med. Tillsammans hjälpte dom alla till att göra min barndom lycklig emellanåt. Ja, utom dom hade antagligen både jag och mamma gått under. Jag är dom så evigt tacksamma allihop för det dom gjorde så det finns inga ord. Älskar dom gör jag, och även om jag de senaste åren inte haft samma kontakt med dom så kommer dom alla leva i mitt hjärta som de allra finaste och ljusaste minnen.

Monica

Mamma hade en väninna som hette Monica. En gång hade mamma haft ett förhållande med hennes bror, och efter att det tagit slut blev Monica och mamma vänner. Ganska snart efter att jag fötts blev Monica min andramamma. Jag spenderade mycket tid hos henne när mamma jobbade eller var borta.
Monica hade en egen underbar mamma och pappa och dom blev också mycket av ett surrogat för morfar. De hade en stuga i samhället Fotskäl där jag var väldigt mycket. Fotskäl kommer jag komma tillbaka till senare.
Det finns enormt mycket jag skulle kunna berätta om Monica, men låt oss säga att när mamma behövde hjälp fanns hon. Det kunde vara allt från att se till att mina öron var rena till att gå ut och dansa ihop. De umgicks otroligt mycket och jag trivdes också med det. För det gjorde ju samtidigt att jag hade trygghet på flera ställen.
Det var också hos Monica jag lärde mig att älska att laga mat. Hon var en jäkel i köket och det var förövrigt hela hennes familj. Både hon och hennes mamma syltade och höll i och jag har alltid sedan dess saknat deras hemmalagade sylter och inläggningar. Monicas mamma och pappa älskade också att hålla på i trädgården och jag har massor med kort från deras lantställe där jag ”hjälper till” i landet och i blomsterrabatterna som liten pojke.
Monica fick själv en son 1981. Tobias hette han och var en go liten kille. Idag har jag väl insett att jag nog var ganska avundsjuk på honom för helt plötsligt fick jag ju konkurrens om Monica, men aldrig någonsin gjorde Monica något som tog bort stämpeln andramamma. Det har hon alltid varit. Jag kommer föresten ihåg en gång när jag bara kan ha varit en 12-13 år gammal och jag fick ensam ta med mig Tobias till Borås Djurpark. Gissa om jag var stolt när vi gick där bland strutsar och elefanter. Jag var nog vuxnast i världen då! Tobias var under en tid i mitt liv det närmaste lillebror jag haft tror jag.

Grannarna

Vi bodde högst upp i vårt hus jag och mamma. På varje plan fanns det tre lägenheter och på mitt plan kände alla verkligen alla. Vi bodde i lägenheten till vänster och i mitten, i en liten etta, bodde Olof.
Olof var en mycket speciell man. Om jag hade en väldans massa surrogat för morfar och Monica som andramamma var Olof min pappa. Han var verkligen min manliga förebild och det var med Olof man snackade om allt sånt man inte ville snacka om med mamma.
Olof hade en tuff attityd utåt men ett hjärta av guld. Han var föresten även vaktmästare i huset där jag bodde så han var ”hemma” jämt. Han kunde va sträng som sjutton men var också enormt rättvis. Han ställde upp och han hjälpte till.
Fast han kunde bli arg också. Jag kommer ihåg en gång när jag och en kompis hade skrivit en massa runda ord med kol på väggarna på husfasaden. Olof kom upp med en hink, vatten och en borste och förklarade att orden skulle vara borta innan jag gick och lade mig. Det var bara att gå ut och börja tvätta väggar då. Sen talade vi inte om det mer. Jag lärde mig min läxa och då fanns det ingen anledning att tjata om det.

Mitt emot oss bodde Elisabeth med hennes dotter Andrea. De första åren bodde dom där ensamma och jag och Andrea lekte mycket ihop. Fast sen ska det väl tilläggas att jag ganska ofta var elak mot Andrea. Det var så enormt tacksamt att reta henne och hon trodde på allt man sade. Därför var det jättekul när dom var inne hos oss att säga saker som ”Nu går jag in och tar din TV”. Andrea blev arg som ett bi och började skrika och jag fick skäll. Fast kul hade man. Ska påminna mig någon gång att ta kontakt med Andrea. Jag kanske har förstört hennes barndom heller nåt. Kanske har hon idag men för livet och bär omkring på sin TV i rädsla för att någon ska komma och ta den.
I vilket fall som helst så var det en ganska mysig miljö där högst upp på Björkhemsgatan 37 mina första år. Sen vände mycket och sen kom Lasse, men där är vi inte än.

© 2005 Walentine Andersson