Nytt forum

Nytt försök med forum på sajten. Det gör absolut ingenting om ni talar om för alla att forumet finns och jag lovar att jag inte bryr mig det allra minsta om ni reggar er och blir aktiva.
Kom inte och säg att ni inte har tid, får då slår jag er med handväskan 🙂

Forumet finns i menyn och HÄR!

Självmord


Jag ser in i den varma lågan som ljuset framför mig på bordet avger. Runt om mig är det svart. Ljuset kämpar för att lysa upp hela rummet men klarar det inte.
Jag sitter och stirrar en lång stund in i lågan. Tankarna far omkring och jag har svårt att koncentrera mig på en tanke i taget. Det är så mycket som vill fram, så mycket som vill ut, men nu får snart tankarna ro. De slipper trängas bland ångesten och all sorg. Snart är det över.

Det var idag, i morse, jag bestämde mig. Det får bli ett slut på detta nu. Ett slut måste någon gång ske och varför inte idag när det lika väl kan ske i morgon. Varför förlänga det lidande som aldrig tar slut, som aldrig någonsin vill ens stanna upp för en stund. Varför leva när jag ändå är en död som andas?

Jag känner hur tårarna kommer, jag som inte vill gråta mer. Ändå börjar dom rinna nerför de kinder som genom åren fått känna så många tårar. Jag kan inte sluta, jag kan inte få dom att sluta rinna så jag låter det komma istället.

Jag sätter mig rakt upp och slår upp vattnet i ett stort glas. Bredvid glaset står burken med pillren, jag öppnar den och slår ut halva innehållet i min ena hand. Det borde räcka.
Under ett tag sitter jag och bara stirrar. Plötsligt tänker jag på mina vänner, på dom som kanske kommer att sakna mig. Vad ska dom säga, vad ska nu ske med dom? Jag tänker på min familj, på dom som i alla år känt mig, eller dom som i alla år trott att dom känt mig.
Tårarna rinner allt snabbare och allt mer, jag får nästan svårt att se klart för det är som om en flod öppnats i vardera öga på mig nu, men jag orkar inte bry mig.

Till slut trycker jag resolut in tabletterna i munnen. Det är nästan mer än jag klarar av men jag ger mig inte. Jag tuggar en gång för att krossa dom, de smakar fruktansvärt och kväljningarna sätter igång direkt. Jag för sedan glaset med vattnet mot munnen och häller snabbt i mig innehållet. Jag är nära på att kräkas men gör allt jag kan för att tvinga ner innehållet.

Så var det gjort, tabletterna är nere och nu är det bara väntan. 10 min sen kommer jag att bli trött, mycket trött. Trött på ett sätt jag aldrig varit tidigare

Jag reser mig från soffan och går in till min säng och lägger mig på den. I allt snabbare takt kommer en ny form av ångest fram, en ångest jag inte tidigare känt någon gång. Den är ohygglig men jag står emot den.
Jag gråter nu, jag gråter med en blandning av hysteri och lätthet.

Jag får plötsligt se en bild framför mig. En bild av mig själv som liten pojke. Där springer jag barfota i gräset och puttar på min trampbil. Min nallebjörn jag alltid bar med mig finns under armen. Det måste vara från landet bilden är för jag känner igen trädgården omkring. Där var jag så lycklig. Jag hade min bil och min björn, och inga problem fanns. Inne i huset lagade mamma mat och snart skulle vi äta. Antagligen skulle jag få köttbullar, det godaste som finns. Efter middagen skulle mamma följa med mig till ladugården så jag fick titta på kossorna och klappa den nyfödda kalv som fötts samma natt. Kanske åker vi och badar sen, och kanske kommer mamma att läsa för mig när jag ska sova.

Jag gråter mer nu men jag börjar samtidigt bli trött. Jag ser mig omkring och ser min nallebjörn sitta där i bokhyllan och se ner på mig, björnen är lika gammal som jag. Jag saknar honom inser jag och reser mig upp och försöker nå honom. Jag klarar det inte, tabletternas verkan har satt igång och jag kan inte längre korrigera mig. Jag ramlar omkull på sängen igen just när jag nått björnen. Både jag och han faller omkull. Han på golvet och jag ner på sängen igen.

Det är det sista jag minns.
Jag är medvetslös nu. Nallebjörnen ligger och tittar på mig. Den nallebjörn jag hade den där sommardagen får så många år sen. Då när inga problem fanns, då när man fick äta köttbullar och klappa nyfödda kalvar. Det var så länge sedan, och jag har alltid saknat det. För sen kom livet, det liv som aldrig tycktes gilla mig. Det liv som ständigt utsatte mig för prövningar och som lämnade mig i ensamhet. Det liv som tog död på mig.

Mitt hjärta tar sitt sista andetag och jag somnar in. Jag försvinner sakta b…o…r…t…

Walentine Andersson

Texten ovan är funderingar taget från det allra mörkaste av rummen man bär inom sig. Det är inget avsked och ingen verklighet, utan min ”fantasi”. I skrivande stund är livet mörkt, då kan mina tankar också bli det