Repris

Dagbok 29 augusti 2004

Kära dagbok
En helg har gått, en helg som mest har bestått i arbete och slapphet när jag inte varit på jobbet.
Har varit inne i en liten kort funderarperiod igen. Tänkt mycket på allt som skett och allt som kommer att ske. X har jag tänkt mycket på. Inte så mycket på om jag varit dum eller liknande, nej den biten av ”självplågarwalle ” är borta. Jag har mer tänkt på ”hur kunde han” och hur kunde dom”.
Vad har egentligen mina 2 år med X gett mig? När jag ser tillbaka så är väl resultatet…
Ingenting.
Jag vill inte minnas X. Jag kan inte längre tänka på honom och känna någon form av glädje. Han och hans 2 föräldrar har fått mig att skämmas för vem och vad jag är. De har fått mig att be om ursäkt för att jag älskade.
Ä L S K A D E !
Samtidigt vill jag minnas X med glädje, och det är emellanåt på de mest konstiga sätt just det gör sig påmind. Som idag…
Mina boende fullständigt älskar den svenska versionen av Chess, så jag släpade med mig dvd spelaren idag så de skulle få se den igen. När jag sen sitter med dom en stund och låten ”Om han var här” kommer känner jag att ögonen mina blir alldeles blanka. Jag gick ut och gick ett varv runt huset för att lugna ner mig.
Den sången förklarar så mycket hur jag känt inför X detta år…
Om han var här skulle han då se all den svaghet ja har
om han kom va de möjligt att vända om,
om han sa allting i ditt liv ska förändras idag,
man ska aldrig ångra de man gjort men hoppet slocknar fort
varje sekund kan lyckan vända kärleken förgår
slå mitt hjärta slå.

Mitt hopp dog inte så fort. Jag hoppades så länge att jag skulle bli väckt ur mardrömmen, men mardrömmen tog inte slut. Det som hände var att mardrömmen den 11 juli när ”pappan” ringde blev en verklighet. X´s historier om hur jag styrt och utnyttjat honom var sanningen där uppe. Ingenting jag gjorde skulle göra någon skillnad. Hur jag än försökte förklara hur jag betalat det mesta, hur jag älskat, hur jag gjort allt jag kunnat, ja vad jag än sade spelade ingen roll. Jag var den onde.
Därför kommer nog tankarna tillbaka ibland. Ja, även tårarna. För jag vill inte vara anklagad för saker jag inte gjort, och jag vill absolut inte bli anklagad att ha utnyttjat X. Inte med tanke på hur mycket jag försökte göra allt bra. Inte med tanke på den jag är och det jag slåtts för i hela mitt liv.
Att jag inte orkade hela tiden, att jag ibland blev trött var inte så konstigt. Min kropp har inte mått bra, och X gjorde inte direkt saken bättre genom ”Det är i alla fall roligare att tala med Linda, hon har ju inte cancer som du har i alla fall”.
Ändå saknar jag honom ibland. Även om snart hela lägenheten är omgjord här hemma påminns jag ibland om honom. Jag kan stå på balkongen och tänka på när jag såg honom komma gående från tåget på fredagskvällarna. Jag kan tänka på första gången X tog min hand och lade den utanför sitt hjärta när jag låg bakom honom. Svaret på min fråga då om alla fick göra så blev ”Nej bara dom jag verkligen älskar”.
Jag ångrar idag att jag trodde på honom. Jag ångrar idag att jag lade min hand där. Jag ångrar idag att dessa 2 år funits, för när allt kommer omkring är allt som ”Om han var här”
Han kysser mig ömt och när ja vaknar nästa morgon
finns bara smaken kvar från nåt ja drömt

Var allt en dröm?

2 Kommentarer
  1. Dana
    Dana says:

    Tänk vad musik och texter öppnar vägar in till hjärta och smärta… Jag känner igen mig i det. Att bearbeta och gå vidare med lärdomar är det i hela livet. Förhoppningsvis hittar du den lugna kärleken som värmer, helar brustna hjärtan och som är god.

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.