6 förjävliga månader

Dagbok 30 juni 2004

Jaja, då har 6 månader gått av detta år som visade sig bli ett riktigt skitår. Fy fan säger jag, tvi tvi tvi.
Det har hänt mycket detta halvår, alldeles för mycket. Så mycket så jag funderat på om det verkligen finns nån idé med att leva alls, men det gör det väl.
En del av det som ”drabbat” mig har jag väl klarat ut eller är på väg att göra det. Annat finns kvar. Sjukdomar och X, på många sätt samma sak då jag nog hellre idag väljer cancer framför hans sätt att behandla mig på, lever fortfarande kvar.
Idag till skillnad för 3 månader vill jag bli av med bägge.
Jag SKA bli frisk, och jag SKA få tillbaka mitt liv. Inte fan kan meningen med Walle vara att Walle ska ligga sjuk eller oroa sig för att bli sjuk igen.
Jag funderar ibland på mitt liv som det såg ut innan all cancer och skit satte igång. Hur jag då trodde på saker och ting. Hur jag då drömde om ett författarskap och att få joba inom kulturen. Inte som någon korkad kändis utan för det att jag kände då och känner fortfarande att jag har saker att berätta. Att jag inte är rädd för att öppna mitt hjärta för okända och berätta vilka känslor som döljer sig där.
Jag börjar allt mer få tillbaka den drömmen…
Om jag lärt mig något av helvetet detta år så är det att jag inte längre tänker ta någon skit från någon. X har på många sätt gjort mig till en hatisk människa och om någon mer ens försöker göra det han gjort kommer jag krossa den personen.
Idag åker också brevet till hans familj ner från första plats här på sajten. Jag lät brevet ligga uppe några extra dagar på grund av allt strul som varit. Jag har självklart inte hört något alls. Nu vet jag att äldsta brodern haft en papperskopia av brevet (Tack för det Morgan, Love U) i en vecka men han har väl antagligen inte ens läst det än. På ett sätt trodde jag aldrig att jag skulle få höra nåt men samtidigt hoppades jag väl på det. Ordet feghet är ett ord jag tänker på.
Jag håller på att skriva det som antagligen kommer bli den sista redovisningen i hur X fungerat, när det kommer upp kommer många skratta, andra kommer förvånas. Själv blir jag mer sur på mig själv för att inte begrep något innan.
Nej dagbok, det är dags att ta tillbaka det han stal. Det han fick med sig var min tilltro till människor. Jag fullständigt hatar när folk rör vid mig eller visar mig känslor idag. Jag är livrädd för att bli sviken igen men framförallt är jag så in i helvete förnedrad. Hans ord tog, och det skiter han i.
Till mig själv säger jag: Men Walle ryck upp dig för helvete. För 10 år sen var du dödssjuk i cancer, men du lever än. Du klarar allt!
Men till dig X, du som aldrig varit inne på denna sajt får du mår ju dåligt när du tänker på mig…
Till dig säger jag det som jag sade redan i januari men som jag nu till och med tror på själv. Jag kommer kunna lämna detta bakom mig, du har allt ditt framför dig.

1 svara
  1. johnny
    johnny says:

    Efter att ha följt det du skrivit ett bra tag, tycker jag att du verkar ha en jäkligt stor inre styrka, en styrka som du tvivlar på rätt ofta, men som ändå lyser igenom när man läser.

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.