Funderingar

Dagbok 18 juni 2004

Detta inlägg kommer bli långt, men ni är väl vana nu 🙂
Låt oss först ta dagen som det varit. Det har faktiskt varit en mysig dag. Jag och Caina har gjort gamla götet kan man säga. Det hon inte sett idag är inte värt att se. Jo, det skulle väl vara skärgården men den får vi ta nästa gång. Nu är det jag som ska upp till henne istället, vilket jag redan fasar för. Jag vill verkligen inte åka Gröna Linjen frivilligt men men, det får jag ta när det blir av.
Carina är i alla fall en mkt mysig tjej, som är lätt att snacka med och som man har kul ihop med (på alla sätt 😛 ) Det kändes bra att ha henne här på just dagen 5 månader. Med tanke på det sjuka sätt X förbinder oss så är det ännu sjukare egentligen. Carina erbjöd sig att maila till X och förklara hur läget är, hon försöker hjälpa till på alla sätt, och förklara att hon är hon men jag avböjde. Är X så jävla paranoid så får han va det. Jag har fan inte gjort honom något.
Annars har tankarna legat hos X (va ovanligt va?) dessa dagar. Delvis är det säkert extra mycket nu fför att det liksom är 5 månader, men också för att jag känner att nåt hänt inommig.
Låt mig först bara förklara en sak. Jag vet att många undrar varför jag har så svårt att släppa allt så låt mig ge följande exempel…
Tänk er att ni är i ett stormigt förhållande med en tjej/kille. Ni har haft det skitjobbigt tillsammans med ändå ridit ut det. Så kommer den dagen då allt känns bättre, ni börjar kunna slappna av och allt känns enklare. En dag ska er kille/tjej gå och handla mjölk och pussar er och säger ”vi ses snart”, på vägen till affären blir er partner överkörd av en buss och allt tar slut…
Så ungefär känns det för mig med X. Lägg sedan till all skit jag fått och allt han han sagt så kanske ni förstår den omöjliga ekvation jag stått/står inför. Jag kan inte bara sörja X utan jag sörjer lika mycket det som fanns eller det som inte fanns. Allt har X vänt på. Det finns tamejfan inte en enda sak han inte plöjt ner i skiten. Jag fick liksom inte behålla något.
jag skrev för ett tag sedan om ett kort jag hitta på X. Ett kort där han sitter i mitt badkar och ler in i kameran. Kortet är inget snuskkort eller så utan det är bara så förbannat sött, och det är så jag vill komma ihåg X. Inte för allt som sagt utan för det som jag ändå trodde att vi hade. Att just kunde sitta i mitt badkar med lödder i håret och le in i kameran.
Sen är saken den att jag saknar honom. Jag saknar honom så fruktansvärt så det går inte beskriva. Alla ropar i enig stämma till mig att jag absolut inte ska sakna honom men det gör jag i alla fall.
Äsch, detta inlägg skulle bli MYCKET längre men så hamna jag i samtal med nåra vänner istället. Jag får fortsätta i morron.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.