Pride Del 3


Tre
Johan stod i badrummer och rakade sig. Han hade aldrig varit så här nervös någon gång tidigare i sitt liv. Han kunde fortfarande inte fatta att han gått med på det här. Hur skulle han klara det här egentligen? Skulle han kanske ringa och säga att han inte kunde komma, han kunde ju ha blivit sjuk eller något sådant. Nej! Nu skulle det ske, han klarade och vågade inte vänta längre nu…
Av alla människor hade Emma ringt Peter. Det var snart fyra veckor sedan det hände nu. Hon hade ringt honom och förklarat för Peter om hur Johan mådde, hur han kände men framförallt hade hon bett Peter om råd. Hon hade förklarat paniken hon känt när hon hade sett Johan nästan gå under i sin olycka över att ha upptäckt sin homosexuella läggning. Johan själv hade mer än en gång försökt lurat i sig själv att homosexualliteten bara var något som snart skulle gå över. Han hade kanske bara fått något virus, brukade han skämta för sig själv fast inom sig visste han att så inte var fallet men det är alltid enklare att komma på kortsiktiga lösningar än att möta verkligheten som den verkligen är. Peter och Emma hade till och med träffats en gång, mer för att Peter ville det. Han försökte förklara för Emma om hur det var att vara homosexuell, hur man lärde sig att komma över den första chocken och om hur man lärde sig att älska sig själv igen. Han hade berättat för henne om hur han hade haft det när han hade insett sanningen om sig själv, hur dåligt han hade mått men hur bra han kände sig efteråt. Hur han insett att det han letat efter hela sitt liv egentligen satt inom honom, i hans sexuallitet.
Peter berättade också för Emma att han hade anat sedan den första dagen han träffat Johan att han var lagd, i alla fall lite, åt det homosexuella hållet. Han kunde inte förklara varför han hade trott det men så var det bara. Han hade tyckt att Johan var söt och mycket trevlig men han hade inte visat några som helst tecken på att han tyckt så. Man lärde sig att tygla sina känslor när man levde som homosexuell i ett samhälle med dolda fördomar om det mesta. De hade suttit och pratat i flera timmar och Peter lovade att ta kontakt med Johan. Emma hade känt sig lite bättre efter deras samtal, nu skulle hon ta hand om sig själv

Klockan närmade sig sex på kvällen. Om en timme skulle Johan åka. Han skulle hem till Peter…
De senaste veckorna hade varit kaotiska. Inget hade riktigt fungerat i Johans liv, allt hade liksom gått i slow motion tyckte han. Arbetet hade inte gett honom någonting alls, förutom en smällande huvudvärk varje eftermiddag men han hade i alla fall gått dit och fösökt göra någon nytta. Han var livrädd för att folk skulle börja ställa frågor som de inte hade med att göra, vad skulla han svara i så fall? Skulle han säga, ”Nej då, det är inget fel på mig. Jag har bara upptäckt att jag är bög ”. Han anade att det skulle bli en viss uppståndelse om det kom ut så han pratade inte med nån.
Varje dag såg han Peter, överallt till och med tyckte han. Han sa aldrig något till honom, kanske ett ”Hej ” eller ”Hej då ”. Det var allt. Peter sa inget heller fast ibland kunde han le mot honom eller blinka till med ögonen när ingen såg det. När han gjorde det så kände sig Johan alltid så konstig, han ville både slå till Peter samtidigt som han ville springa fram och gen honom en kram och sedan aldrig släppa taget.
Tiden som var kvar av dygnen efter arbetet hade Johan ägnat åt självömkan och sprit, i alla fall i början. Han hade slutat med spriten en dag då han somnat på köksgolvet, då hade han insett att det sista han behövde nu var alkoholproblem så efter det lade han av med att dricka på det sättet.
Tiden hade gått mycket sakta för Johan dessa veckor men dagen kom till slut då han insåg att det var dags att sluta deppa. Nu var det dags att ta hand om sig och sina problem i stället. Det var också då som det en kväll ringde på telefonen. Först tänkte först låta bli att svara, han hade knappt inte svarat alls när det hade ringt till honom den senaste tiden, men till slut gick han fram och tog telefonluren. Det var Peter…

Klockan visade på halv sju. Johan hatade klockan för att den gick så fort samtidigt som han ville att den nu skulle vara sju. Han hade en taxi som skulle komma då.
Johan var klar, han tittade sig i spegeln. ”Hmm, snyggare än så här bli du inte”, sa han tyst för sig själv. Han kände att det just idag var extra viktigt att han skulle se bra ut. Han ville visa sig från sin allra bästa sida. Han hade ju tidigare inte varit med om något sådant här, tidigare hade han ju bara träffat tjejer. Detta var första mötet med en man…
Han hade blivit paff och samtidigt chockad när han hade hört Peters röst i telefon. Talförmågan hade nästan helt försvunnit. Peter frågade hur han mådde och sådant som hör till men Johan fick knappt fram ett enda ord. Till slut hade Peter frågat om Johan ville komma till honom på middag. Johan hade utan att tänka efter sagt, ”Visst, va kul ”, fast han hade direkt efteråt undrat hur han kunnat svara ja.
”Va kul ”, hade Peter sagt. Datum bestämdes och sen var samtalet över.
Det var en vecka sedan och Johan hade sedan dess faktiskt börjat leva igen. Även Emma hade märkt en viss uppgång och hon insåg att det kanske började ljusna för Johan. Hon kunde pusta ut och börja ännu mer ta hand om sig själv. Något som hon faktiskt började se fram emot, hon hade inte riktigt klarat av att se efter sig själv under tiden som Johan mått dåligt. Nu var det dags att försöka klara av svårigheten med att inse att hon just lämnat ett förhållande bakom sig. Även om Johan och hon för alltid skulle vara vänner så var det ändå jobbigt och visst fanns den där sorgsna sorgsna känslan av att ha blivit brädad. Inte blev känslan bättre av att det var en kille som hon fick konkurrera med. Samtidigt visade också de senaste veckorna hur bra hon och Johan ändå haft det, inte många människor klarar av att behålla vänskapen efter att de varit tillsammans. Det var hon stolt över. Emma skulle klara sig, det visste hon. Hon var stark och det var hennes styrka som kanske räddat Johan från total undergång i självömkan.

Klockan blev fem i sju. Johan stod klar i hallen. Han bara väntade på telefonsamtalet som skulle tala om att taxin var här.
Gud, vad han kände sig konstig. Glad, rädd och lycklig på samma gång. Han försökte komma ihåg hur det var att ha träffar med tjejer, var man lika rädd innan? Nej, det var i alla fall inte han men träffen som han skulle ha ikväll var ju annorlunda.
Vad skulle hända? Skulle det hända något över huvudtaget? Han blev osäker. Ville han verkligen det? Ville han verkligen kyssa en kille? Hur gjorde man? Var gjorde man det? Var det annorlunda? Vem tar första steget?
Han ruskade på sig och suckade djupt. Det var ingen ide att ställa sådana frågor, tiden skulle antagligen utvisa om det skulle ske något.
Han hoppade till av telefonens ringande, taxin var framme och nu var det dags att gå.
Johan gick ut i trappan, stängde dörren och låste den. Han var på väg. Det sista han funderade på var om han skulle öppna samma dörr i natt eller i morgon. Innerst inne kände han en längtan som sa att han inte ville komma hem i natt, han ville sova någon annanstans.
Nere i taxin var han tvungen att tjuvläsa på lappen där Peters adress stod, han hade glömt den eller i alla fall kom han inte ihåg den just då vilket var konstigt med tanke på att han läst på lappen säkert hundra gånger sedan den kvällen då han pratat med Peter i telefon. Han hade ju till och med varit där en gång innan men ändå hade han glömt bort det.
”Självömkan ihop med förnekelse kan visa sig på de mest konstiga sätt”, tänkte Johan.
Det tog inte så lång tid innan bilen var framme vid målet. Johan betalade och gav killen bakom ratten nästan trettio kronor i dricks.
Han stannade till framför dörren till trapphuset där Peter bodde. Under ett kort ögonblick ångrade han sig och funderade på att springa efter taxin igen. Han kanske skulle strunta i allt och bara fly?
”Nej”, tänkte han för sig själv. Han skulle inte ge upp nu och springa och gömma sig, det var slut med det livet nu.
Peter stod och tittade på Johan gömd bakom gardinen, han log. Han hade varit rädd för att Johan inte skulle komma men där var han. Peter kände hur det pirrade i magen och viskade tyst ”Gud, vad söt han är”
Johan gick sakta uppför trapporna, han kunde inte minnas att det hade varit så högt upp som Peter bodde, men å andra sidan så hade han mer krupit än gått ner för trapporna senast han varit här.
Till slut stod han framför Peters dörr och han ringde på. Det tog ett tag innan det skramlade i dörren och Peter öppnade.
”Hejsan, kul att du kom”, sa Peter med en gång.
”Hmm, tack”, svarade Johan och försökte komma på något mer att säga.
”Kom in och ta av dig”, sa Peter och gick bort från dörren så att Johan kunde komma in. Johan gick in och tog av sig ytterkläderna. Han var varm men det berodde nog mer på nervositet än på något annat trodde han.
”Du, jag håller på med maten så om du vill kan du väl göra mig sällskap i köket lite”, sa Peter och gick mot det som Johan förmodade var köket.
”Visst”, svarade Johan och lunkade efter.
Köket var det mest ombonade kök som Johan sett en kille haft nån gång. ”Var homos mer pedanta än hetero killar”, tänkte Johan. I så fall stämde det nu inte in på honom om han nu var homo, han gillade att ha det snyggt omkring sig men inte så här. ”Var det en jobbig resa”, frågade Peter och log.
”Va”, svarade Johan uppryckt ur sina funderingar.
”Ja, du verkar så trött och bortkommen”.
”Nja, jag är mer fundersam bara, men det är inget speciellt”, svarade Johan och försökte se lugn ut.
”Så bra då”, svarade Peter och log. Han gick fram till Johan och tittade på honom rakt in i ögonen, ”Jag förstår om du är nervös Johan, det är man alltid i början”. Han klappade Johan på kinden och gick sedan tillbaka till maten som kokade. Johan blev alldeles varm, han var på väg att gå fram och ge en klapp tillbaka men han vågade inte.
”Nej`, tänkte han, ‘jag kan inte. Inte än”.
Peter verkade vara van i köket, han sprang omkring och donade som om han aldrig gjort något annat än lagat mat i stitt liv. Johan blev avundsjuk, han önskade att hans matlaging kunde sträcka sig mer än till makaroner och falukorv som var det enda han kunde tillaga. Innan hade alltid Emma lagat maten och tagit hand om köksbestyren men numer hade han fått ta hand om
det själv. De gånger som Emma inte kommit och hjälpt honom hade det blivit mycket pizzor, kebab och hamburgare. Det skulle bli gott med hemlagad mat tyckte Johan. ”Jag känner att stämningen är lite nervös”, sa Peter samtidigt som han satte sig på huk för att ta hand om maten han hade i ugnen.
”Hmm, nja. Nej, jag vet inte”, harklade Johan fram samtidigt som han undrade om Peter förstod ett ord av vad han sade.
Peter insåg att det inte skulle bli så mycket till konversation så han beslöt sig för att vara tyst medan han fixade i ordning maten, den var snart klar nu.
Peter hade alltid varit huslig och tyckt om allt som hade med matlagning att göra. Det hade alltid funnits lite av en tjänsteflicka i honom brukade hans mamma alltid säga. Peter tillhörde dem som hade föräldrar som tagit hans sexuella läggning bra. Han undrade om Johan berättat något för sina, eller om han ville vänta. Skulle han överhuvudtaget berätta eller skulle han låtsas som om inget. Peter hoppades att dagen skulle komma då Johan skulle berätta för alla som stod honom nära hur han var skapt. Peter hade sett alldeles för många i sin närhet må dåligt när det gällde sånt här.
Middagen blev klar och de satte sig till bords. Det var till en början ganska spänd stämning men Peter gjorde allt för att försöka få igång en konversation. Sakta och trevande gick de igenom väder, nyheter och företagets framtida planer. Johan slappnade av mer och mer och till slut började till och med han att försöka påböjra några meningar. Som det brukar vara när människor ska vara trevliga mot varandra så fanns det vin framme på bordet och kanske var det tur för när vinet började göra verkan blev Johan ännu mer pratsam. Peter log åt honom. På många sätt så kände han sig igen sig i Johan. Osäkerheten, rädslan och samtidigt den starka nyfikenheten.
Middagen var över men de satt kvar och småpratade. Till slut frågade Peter om Johan ville ha kaffe och det ville han.
Peter reste sig från bordet och var på väg att börja duka av.
”Vänta för fan”, sa Johan.
”Ja”, sa Peter och stannade upp hastigt.
”Jag hjälper dig så klart”.
”Va snällt”, sa Peter och skrattade till.
”Hmmm, man ska ju hjälpa varandra i trafiken”, skrattade Johan och insåg att han kanske skulle ta det lugnt med vinet för fler såna töntiga meningar och han skulle väl bli utkastad.
”Visst”, skrattade Peter, ”hjälp du till om du vill”. Jag ska bara sätta på lite musik.
Det tog bara några ögonblick innan musiken började spela. Det var svensk musik men vem som först sjöng kunde Johan inte komma på. Det tog ett tag innan han kom på att det var Rikard Wolff, en kille som Johan tvingats lyssna på hemma då Emma hade avgudat honom.
De dukade av bordet och småpratade lite under tiden. Johan kände sig lycklig, han visste inte varför men så var det i alla fall. Han Johan, som för några veckor sen funderat på om livet verkligen hade någon mening längre var lycklig. Han stannade upp och tittade på Peter. Gud, vilken vacker människa det var. Hur kunde han ha missat detta innan? Hur kunde han ha blundat för verkligheten så här länge?
Han tittade på Peter och sa: ”Peter”.
Peter vände sig mot honom.
”Ja”, han tittade in i Johans ögon.
Johan tog tag i Peter. De stod länge och bara såg varandra in i ögonen. Till slut förde Peter sitt huvud mot Johans och gav honom en puss på munnen. ”Du ska veta att jag verkligen är glad att du är här Johan”
”Jag är glad att jag är här”, svarade Johan.
Peter log åt Johans nervösa svar.
Johan tittade på Peter och sa: ”Kyss mig, snälla kyss mig”. Peter gav honom en kyss, en kort varm kyss. Johan fick tårar i ögonen. Peter blev orolig. ”Är det något fel Johan?”, frågade han oroligt. ”Nej Peter”, svarade Johan lugnt, ”Jag är bara”, han tystnade en stund, ”lycklig”. Johan tag tag i Peters huvud och kysste honom ännu mer.
Ur högtalarna sjöng Rickard Wolff om kärlek:
”Det var det vackraste mötet
första gången jag mötte hans hud Där låg han avklädd i sängen lika skön som sagornas Gud. Jag blev blyg och jag släckte i taket kom ur mina jeans i ett fläng och plötsligt stod jag där naken vid världens smalaste säng.
Med det var ett under som skedde i en säng så ynklig och smal. En kulen natt i september när jag nådde till kärlekens hav Ett ögonblick bland många andra men det var som att upptäcka Gud För det var den gången jag föddes första gången jag mötte hans hud”

Johan vaknade och kände sig lycklig. Han tittade på klockan. Klockradions starka sken talade om att den bara var 7:30. Han hade inte sovit kanske mer än tre timmar men han kände sig inte trött, han var faktiskt hur pigg som helst.
Han vände på sig och såg på Peter. Johan kände sig så stolt för bredvid honom låg hans egen Gud. Johan lade sig helt på sidan mot Peter och förde sin hand mot hans huvud. Han klappade honom på kinden. Peter rörde sig lätt och tog tag i Johans hans och höll om den. Johan fick tårar i ögonen. Natten som varit skulle han aldrig glömma, han skulle aldrig glömma natten som fått honom att se allt ur ett annat perspektiv. Han tog tag i Peter och höll om honom. Mycket tyst sade han, ”Tack Peter ”. Ovanför sängen hängde regnbågsflaggan. Johan tittade på den och insåg nu att han såg på dlen med en annan syn än tidigare.
Nu stod den för stolthet.
Stolthet över att vara homosexuell.
Johan tittade länge på flaggan sedan viskade han för sig själv, ”Jag heter Johan och jag är en människa. En människa som tycker om män. Jag, Johan är homosexuell.
Han somnade om med armarna omkring Peter. Han var lycklig nu. Mycket
lycklig.
Slut
————————————-
Så, då va Pride slut. Jag hoppas att du tyckte om den lite i alla fall. Jag var väldigt ung och väldigt naiv när jag skredv den vilket lyser igenom emellanåt. Ändå tycker jag om denna novell. Jag vågar tro att det finns mycket i Johans beteende och känslor som nästan alla homo/bisexuella människor känner igen. Johan är en helt påhittad person men samtidigt inte, för visst har man känt och gjort som han.
Det jag mest tycker illa om i denna novell är ändå hur jag skrev om Emma. Denna tjej får alldeles för lite utrymme och jag framställde henne helt omänskligt. Extremt strark och extremt kärleksfull i alla lägen. Visst finns det sådana personer också men hon är för mycket robot. Jag kommer inte ihåg riktigt hur jag menade när jag skrev Pride men jag tror att väldigt mycket skulle handla om just det att det är OK att vara homosexuell. Då blir det fel ibland 😀
Jag har länge sagt att jag en dag ska skriva om Pride och det står jag för. Jag tror fortfarande att storyn i sig har ett värde. Vi får se när det blir klart.
Jag blir glad om ni skriver kommentarer till novellen. Sånt är alltid kul att läsa. Både ris och ros.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.