Pride Del 2


Två
Johan vaknade med en fruktansvärd huvudvärk. Det kändes som om hela huvudet sprungit i bitar. Han hade haft huvudvärk redan när han lade sig natten innan men nu var det värre, mycket värre. Han insåg direkt att det inte kunde bli tal om arbete idag. Han kravlade runt och tog tag i telefonen. Det värkte i huvudet så att han knappt såg siffrorna på telefonen när han slog numret. Han berättade för receptionen hur läget var och förklarade att han inte kom ur sängen. Efter telefonsamtalet la han sig tillrätta i sängen och slöt ögonen. Det fullkomligt bankade i honom, han kunde inte minnas att han haft sådan värk någon gång tidigare. Det kändes som om till och med tankarna som flög i huvudet på honom gjorde ont. Istället för att fortsätta tänka bestämde han sig för att helt stänga av hjärnan. Efter ett tag gjorde hans helt sinnesfria tillvägagångssätt nytta, han somnade…
Han hade med bestämda steg gått in i sängkammaren den där natten för snart två veckor sedan. Han hade väckt sin flickvän och sagt till henne att han ville prata med henne lite. De hade gått ut i köket och där hade han berättat om sig själv, sina känslor och om vad han insett om sig själv under natten. Han hade berättat om Peter. Hon hade blivit alldeles förkrossad, precis som han räknat med och som han fasat för, men vad han däremot inte räknat med var att hon hade blivit mer ledsen för att han inte sagt något om hur han känt. Att det just var en kille verkade inte spela någon större roll för henne. Visst hade hon märkt på honom att han inte var lycklig. Hon var ledsen för att han inte låtit henne vara med, att han inte låtit henne hjälpa honom. Hon var en fantastisk tjej, det insåg han gång på gång. Han var sorgsen över att han inte kunde älska henne på rätt sätt men så var det.
Hon hade för tillfället flyttat ut från deras gemensamma lägenhet, det hade varit hennes förslag. Han hade tänk bo i företagets lägenhet men hon hade sagt att han behövde vara hemma och tänka. Hon var verkligen en underbar tjej.
Hon hade ringt varje dag och tittat efter hur han mått, emellanåt kom hon förbi bara för att se så att allt stod rätt till. Han hade verkligen uppskattat det samtidigt som han känt sig ännu mer usel då han hade fått dåligt samvete för hur han behandlat henne.

Han vaknade av ringklockans envetna ringande. Han hade sovit i tre timmar och huvudvärken var lite bättre nu. Han klev upp, slängde på sig morgonrocken och gick ut i hallen. När han tittade ut genom kikhålet i dörren såg han att det var Emma, hans flickvän eller rättare sagt, hans förra flickvän numer. Han visste inte säkert. Han kände sig faktiskt glad när han såg henne och han öppnade dörren.
”Jag ringde jobbet och de sa att du inte var där utan hemma så jag blev orolig”, sa hon samtidigt som hon klev in i lägenheten och tog av sig ytterkläderna.
”Nej då, det är ingen fara med mig”, svarade han på ett sådant sätt som män svarar tjejer när de på ytan inte vill verka sårbara.
”Visst, det är aldrig någon fara med dig”, sa hon med en viss butterhet i luften, ”aldrig någonsin”.
Han kände sig skamsen, här var det ingen ide att spela hjälte. Hjälten i dramat var hon, inte han. Det var hon som stod för styrkan och godheten.
”Har du ätit något?”, frågade hon.
”Nej, inte idag. Jag har sovit tills nu”.
”Bra, jag har med mig lite mat till dig och mig”, sa hon och log. ”Gå in och ta på dig nått så fixar jag i ordning köket så länge”.
Han kände sig mer skamsen än på länge. Här kommer han hem till deras gemensamma hem hem och förklarar att han inte kan vara tillsammans med henne längre och fortfarande ställer hon upp på honom. Han var rädd för att hon kanske trodde att det skulle bli de två igen, men det kändes som en omöjlighet. Fast inom sig visste han hur hon var, hon ställde alltid upp och kanske gjorde hon det som en vän och det var han i så fall glad för. Bättre vän än Emma kunde man inte ha. Han tittade på henne och log och sa:
”Emma, tack ska du ha”
”Ingen fara”, svarade hon och log tillbaka, ”Gå in nu och fixa i ordning dig. Du ser för jävlig ut”.
Efter en kvart kom han ut i köket. Hon hade gjort i ordning en mysig frukost, Efter en snabb titt på klockan insåg han att det egentligen var fråga om en tidig lunch för klockan var nästan halv tolv men i alla fall, det såg mysigt ut.
Hon satt på samma plats vid köksbordet som hon gjort de senaste åren, fast nu var det annorlunda. De var inte tillsammans längre. Han suckade och satte sig ner: ”Så fint du gjort”, sade han med ett leende.
”Ja”, svarade hon sorgset i rösten, ”det var ju ett tag sedan och kanske blir det inga fler gånger heller”.
Den meningen var det sista han behövde, hon hade säkert inte menat något allvarligt med det men det räckte. Han kände hur tårarna började rinna nerför kinderna på honom. Han började harkla sig samtidigt som han nästan skakade.
”Men Johan”, sade hon med lugn röst, ”vad är det”. Hon reste sig från bordet och gick fram och satte sig framför honom på golvet.
”Förlåt Emma”, snörvlade han fram, ”förlåt mig men jag orkar inte längre”. Han grät och skakade i hela kroppen. Emma tog tag i honom och höll honom hårt.
”Det är bra Johan, sade hon lugnt till honom, ”låt det komma ut. Släpp ur skiten”, och det var det han gjorde. Han släppte ur sitt monster. Det var dags nu, dags att bli fri från monstret som suttit där inne i flera år och kämpat för att hålla sig kvar samtidigt som det hela tiden velat komma ut.
Han hade inte gjort någonting med Peter den första kvällen. Faktum år att det enda som hänt var att efter två flaskor vin så hade Peter hämtat två flaskor till. Båda hade blivit mer än onyktra och de hade suttit och pratat med varandra om allt. Peter hade berättat att han var homosexuell, men han hade försäkrat Johan om att det inte var det som gjort att han bjudit hem honom. Peter hade förklarat hur svårt det var att få kontakt med människor. Ingen utgick ifrån att man var homosexuell och om de fick reda på att så var fallet med en så blev alla så märkligt rädda, och många drog sig undan.
Peter hade berättat att han haft några kortare förhållanden med killar, inget hade varit speciellt bra. De hade alla varit uppbyggda på det sexuella men det hade saknats den där riktiga känslan som måste finnas i alla förhållanden.
Anledningen till att han just bjudit hem Johan var att han hade märkt att Johan var lite som honom. Peter hade berättat att han många gånger tänk bjuda hem eller ut honom. Bara på en fika om det var så men han hade inte vågat. Han hade lärt sig att killar inte bjöd ut killar ostraffat. Som homosexuell var man tvungen att leva lite i osäkerhet och tystnad inför andra. Johan hade blivit rädd. Hur kunde Peter se att han var lite som honom när han själv inte insett det, syntes det så tydligt. Hade bögar ett speciellt sinne för sånt, i så fall var han ju inte bög för han hade ju inte sett det. Eller?
Varför hade han i så fall väntat på Peter? Varför kände han sig som en ung kille med sin första date nu när han satt här med Peter? Frågor som dessa hade kommit och gått under hela den tid som de suttit och pratat.
Till slut hade han bestämt sig för att gå hem. Peter hade inte sagt något utan bara tackat för sällskapet. I hallen hade Peter sagt att Johan var välkommen tillbaka, efter det hade han gett Johan en kram och en puss på kinden. Johan hade blivit så paff så han hade inte ens reagerat på pussen. Den reaktionen kom ute i trappan, benen hade blivit som gele igen. Tänk, en kille hade pussat honom och han, Johan som hade en flickvän hemma, hade inte blivit arg. Han hade tyckt om det…

Johan och Emma satt i köket. Han grät som ett barn. Emma bara satt och höll om honom och sa inte så mycket. Hon hade haft på känn att detta skulle ske. Hon kunde inte förstå vad det var Johan gick igenom men hon visste att han led alla helvetes kval.
Emma älskade verkligen Johan men hon visste att det var kört för deras del. Hon kunde inte konkurrera med det som Johan ville ha. Samtidigt tänkte hon inte släppa vänskapen, det var lika viktig för bådas del. Hon hade kanske inte blivit så värst förvånad när Johan kommit hem och berättat för henne. Hon hade haft en känsla i bakhuvudet en längre tid, trots detta var det svårt men hon klandrade inte någon. Johan var skapad som han var och det kunde inte han hjälpa och just nu behövde han henne. Han var på väg att gå under i sin självömkan och hon skulle försöka hjälpa honom tillbaka till livet. Hur hon själv sen skulle klara av sina sår, ja det fick bli en senare fråga.
Johan satt säkert i en timme och grät. Hela tiden höll hon om honom, bara höll, hon sa inget. Det enda Johan behövde var tröst och stöd. Han behövde känna att det fanns någon som förstod, någon som inte klandrade honom för att han var som han var, någon som accepterade honom.
Tiden gick långsamt, mycket långsamt framåt dagen. Johan verkade ha hur mycket som helst inom sig som skulle ut. Emma gjorde allt hon kunde för att trösta och styrka honom. Hon försökte prata och emellanåt försökte hon ge råd och tips om hur han skulle gå tillväga. Som svar fick hon oftast två meningar, ”Förlåt mig” och ”Jag orkar inte mer”. Till slut bestämde sig Emma för vad hon skulle göra, hon skulle föra ihop Johan med Peter igen. Hur ont det än smärtade inom henne så insåg hon att det var det enda rätta. Hon av alla skulle försöka föra Johan fram till den punkt som alla människor en gång måste ställas inför. Johan skulle möta mannen igen som släppt monstret löst. Hon visste inte hur det skulle gå men hon skulle klara det.

1 svara
  1. Carina
    Carina says:

    Spännande, hoppas del tre kommer snabbt!
    Och se till att uppdatera din dagbok, det går trögt verkar det som :p

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.