Pride Del 1


Ett
Klockan var nästan halvfem på natten när han satte nyckeln i dörren. Han smög in i hallen för att inte höras. Det sista han ville var att det skulle märkas att han var hemma. Sakta drog han av sig skorna och ytterkläderna. Regnet som aldrig verkade vilja upphöra hade förstört hans frisyr fullständigt. Han kände att baksmällan redan satt igång så han bestämde sig för att bota den med det lilla av sprit som fanns hemma.
När han passerade hallspegeln slängde han en snabb blick på sig själv, han såg ut som ett vrak. Han var ett vrak, ett svin som just hade förstört sitt liv. Ett svin som också hade förstört Emmas liv.

Han hade kommit till företagets årsfest nästan en timme innan festen egentligen skulle starta. Johan visste att det alltid var för lite folk som ställde upp med hjälp så han hade fått ett infall att han kanske skulle visa sin hjälpsamma sida lite.
Det var fem personer där förutom honom själv. Alla hade blivit hemskt tacksamma och alla hade hyllat honom för att han utan varsel kom och hjälpte till. Han kände sig som dagens hjälte.
Det hade varit ganska mycket att göra. Glas, porslin, bestick och allt annat som hör till skulle fram. När allt varit klart hade någon ropat att det inte fanns en enda företagslogo i hela lokalen. Det hade varit nära till panik. Han hade då ännu en gång lekt hjälte genom att snabbt ta sig till kontoret och hämta lite flaggor och annat. Ännu en gång blev han hyllad. Ja, han var verkligen en hjälte…
Johan kom ut i köket och gick fram till kylskåpet. Han hittade ingen flaska med sprit.
”Fan”, sa han för sig själv. Han kom på att det nog skulle finnas lite Gin i skafferiet. Flaskan var halvfull. ”Räcker till en härlig bakfylla i morgon”, tänkte han. Han satte sig vid köksbordet och tände ett ljus på köksbordet, slog upp ett glas med Gin och svalde det. Det ryckte till i hela kroppen av den starka smaken.
”Hur kan man frivilligt dricka sånt här pissvatten”, sade han tyst för sig själv när han hällde upp ett nytt glas…

Som traditionen bjuder när det gäller fester så kom inte någon på utsatt tid. Den första personen dök upp nästan en halvtimme för sent. Alla hade som vanligt tankegången att man inte skulle komma först. När alla till slut var samlade så blev det till en början ganska trevligt, alla drack, skojade och pratade skit om företagets konkurrenter, och om dom chefer som inte var med. Kort sagt så var det som på vilken firmafest som helst.
Johan hade suttit och pratat med en av tjejerna i receptionen. De var de enda som faktiskt hade kunnat släppa företaget för en minut. Det hade varit ganska trevligt faktiskt. Trots detta hade han saknat någon, han visste inte vem eller vad det var. Han hade bara haft känslan hela dagen, han hade känt en saknad som han inte kunde sätta fingret på. Saknaden hade tilltagit ju närmare festen kommit. Samtidigt kände han en form av nervös ångest, inte heller den kunde han förstå sig på.
Under en kort stund tänkte han på sin flickvän, hon satt hemma och gjorde sånt som kvinnor gör när de är ensamma, vad det nu var. Han hade den senaste tiden känt att han inte längre riktigt förstod sig på sin flickvän, han kände det som om han inte förstod sig på kvinnor alls. Alla dessa frågor som man egentligen inte skulle svara på och om man gjorde det så blev dom förbannade. Frågorna som redan ställts tusen gånger och som man var tvungen att svara samma på hela tiden. Kommentarerna när det för en gångs skull kom någonting man ville se på TV, men som det var omöjligt att se för att man inte var social just då när hon ville vare det. Tjurigheten som kom var 28 dag. Trots detta älskade han henne av hela sitt hjärta, hon var en underbar tjej som var världens snällaste men något kändes så fel. Han visste däremot inte om det var han eller henne det var fel på. Han kände sig främmande, både för sig själv och för henne.
När han suttit och pratat med flickorna från receptionen ett tag så hörde han någon ropa, ”Jaså, Peter kom i alla fall”. När han hörde namnet Peter blev han livrädd, han visste inte varför. Han började kallsvettas samtidigt som han kände sig iskall.
”Vad fan är det med mig egentligen”, tänkte han samtidigt som han försökte spela oberörd
Han satt och stirrade in i ljuset. Hans andra glas med Gin hade gjort att hans påbörjade bakfylla börjat övergå till vanlig fylla igen. Han satt och stirrade rakt in i ljuset.
Vad skulle hända nu? Vad hade han gjort? Vem i helvete var han? Han kände sig mer och mer ångestfylld, samtidigt fanns det en liten känsla av någonting nytt. Kanske var det hopp eller så var det en sorts ångest han inte känt tidigare. Han kände sig liten och ynklig. Han började gråta…

När Peter hade dykt upp så lyfte stämningen på festen. Peter hade varit anställd på företaget, som tillverkade programvaror för företag i olika kategorier, i sex månader men hade under den korta tid blivit en i gänget på alla sätt. Han var alltid glad och han hade alltid ett skämt på lager. Han såg bra ut och det hade gjort att kvinnorna på företaget börjat använda mer smink än på något annat dataföretag i Sverige. Peter tillhörde den sorten som kunde gå rakt ur sängen på morgonen och ändå se bra ut. Han var inte vältränad eller något sånt men han hade ett ansikte som kunde få vilken kvinna som helst att tappa andan. Han var också en människa som var noga med hur han var klädd, även detta tyckte kvinnorna på företaget om. Han hade en oerhörd charm och detta ihop med allt annat hade också gjort att avundsjukan från de andra killarna blivit stor. Efter tre månader hade Peter nog gjort att företaget var det enda i världen där alla som satt och programmerade såg ut som dockor och inte som den klassiska bilden av programmerare: slitna, oklippta, skitet hår och med tretton Coca-cola burkar runt datorerna. Han var också mycket duktig när det gäller datorer plus att han hade en extrem positiv attityd. Han kunde lösa alla de problem som programmerare ställs inför, problem med, ja, allt. Så fort någon satt fast så kom Peter på lösningen. Det fanns också en annan sak med Peter som gjorde att kvinnorna svärmade lite extra, han hade inget förhållande. Han var ledig, han hade ingen flickvän…
Nej, det har han inte, ingen flickvän”, tänkte han och slog upp ännu ett glas. Det sista för i natt för nu snurrade huvudet mer än vad som var nyttigt…
Johan ville inte vara kvar här längre. Han kände för att ta in på ett hotell och gömma sig under några dagar. Han kände sig liten och rädd, och det var som om hela kroppen skulle dela på sig och slitas sönder. Som om det fanns ett monster i honom som nu var klar var beredd på att slita sönder honom innifrån.
”Johan, kom tillbaka” Han ryckte till av att han hörde sitt namn. ”Var du långt borta?” frågade en av tjejerna som hette Lena.
”Hm, det var jag nog”, svarade Johan och log falskt.
”Du ser så konfundersam ut, vad är det” undrade hon på ett sånt sätt som bara kvinnor kan undra och som gör att kvinnor just är kvinnor.
”Nja, jag är nog trött tror jag”, svarade han samtidigt som han undrade hur många människor som använde den ursäkten varje dag.
”Du jobbar för mycket, det har jag sagt till dig innan”
Han bara log och nickade, ”Kanske det”.
Han kände att han nu behövde vara för sig själv i några minuter så han skyllde på toalettbehov och gick sedan iväg. Han nästan sprang till herrtoaletten och bad att ingen skulle vara där. Han pustade ut efter att ha kommit in på toaletten och upptäckt att han var ensam. Han gick fram till spegeln och stirrade på sig själv. Vad hade hänt med honom? Han som alltid varit en stark och rättfram människa som alltid vetat vad som gällt och vad han velat. Just nu var det inget som kändes som det skulle.
Han hade haft den känslan i flera veckor nu. Han kände det som om inget var rätt längre. Han hade börjat hata sitt arbete. För tre månader sen hade han blivit chef över utvecklingen av nya programvaror, ett toppenarbete som han egentligen skulle ha varit överlycklig över att få. Han var omtyckt av personalen men samtidigt hade han känt att han inte lagt ner den tid och möda som det egentligen krävdes av en för en sådan uppgift. Hans privata ekonomi hade också blivit mycket bättre vilket ju aldrig är en utveckling i fel riktning.
Han var 27år gammal och livet hade varit bra men nu kändes inget rätt. Han kände numer en sådan konstig känsla till sin flickvän, de hade varit ihop i snart tre år nu och egentligen så var deras förhållande toppen men ändå, det hade bara känts fel den senaste tiden. Fel när de pratade, fel när de gjorde nåt ihop och när de älskade med varandra så kände han sig äcklad. Absolut inte av henne utan av hela akten, och utav sig själv. Något som mer än en gång hade gjort honom impotent. Detta hade gjort att han känt sig som en brottsling mot henne, hon hade ju givetvis undrat vad hon hade gjort och om det hade berott på henne. Han hade försökt försäkra henne att det berodde på att han jobbade för mycket och de andra förklaringar som så många andra lämnar varje dag utan att egentligen mena det men han hade märkt att hon inte trodde på honom. På grund av detta så hade det blivit en spänning mellan de två som han heller inte klarade av att handskas med.
”Så cheferna gömmer sig på toa när de stackars anställda tvingas vara här”, hördes en röst säga ganska retsamt. I spegeln såg han vem det var. Det var Peter…
Varför hade han inte gått hem istället. Varför gick han dit. Han visste ju att Peter antagligen skulle vara där. ”Helvete, Helvete, Helvete”, tänkte han medan tårarna rann nerför hans kinder. Han satt och såg ut som en mycket ensam femårig pojke som gjort nåt som man inte fick. Han satt kvar vid köksbordet och skämdes…
”Nja, gömma sig är kanske inte det rätta ordet”, försökte han svara så lugnt han kunde. ”Jag kände bara kände att jag behövde vara lite för mig själv, men nu är det bättre”, svarade han samtidigt som han log lite tafatt.
”Ja, alla behöver lite ensamhet emellanåt, så är det”, svarade Peter samtidigt som han hoppade upp och satte sig på bänken bredvid handfatet. Johan visste inte riktigt vad han skulle säga, han kände en sån konstig känsla. Han kände att han inte ville att Peter skulle gå, han ville stanna med honom livet ut. De kunde bo här inne på toaletten, bara han aldrig mer gick därifrån.
Han skakade snabbt av sig den tanken och frågade: ”Så, hur tycker du att festen är då?” Han insåg direkt vilken fruktansvärd stel fråga det var men nu var det ju för sent att ändra sig. Peter log och svarade:
”Om jag ska vara helt ärlig så hatar jag sådana här tillställningar. Alla ska vara trevliga mot alla och sen sitter alla och bara väntar på att någon ska göra bort sig så att det finns nåt att prata om på jobbet på måndagen sen”.
Johan visste igen inte riktigt vad han skulle säga:
”Jo, det är ju klart.” Han försökte igen: Så vad sysslar du med annars då?”. Peter skrattade till. ”Du är inte så bra på sånt här du va?”, sa han och log.
”På vad då”, svarade Johan.
”Ja du, på va då”, sa Peter med ett leende och hoppade ner från bänken och gick ut.
Johan kände sig som om hela han var gjort i gelé. Han kände samtidigt som om han ville skrika högt av, ja, av allt. Han satte sig ner på golvet under några minuter. När hjärtat lugnat ner sig lite reste han på sig och bestämde sig för att han skulle bli lite social igen. Han orkade inte gömma sig mer nu…
Varför kunde han inte ha stannat på den där djävla toaletten hela kvällen för? Kunde han inte ha tänkt lite. Varför gick det inte att dra tillbaka tiden…
Utanför toaletten var festen i full gång. Receptionstejerna satt kvar och pratade med någon från ekonomiavdelningen. Johan bestämde sig för att sätta sig hos dem igen. ”Det tog en himla tid det där”, sa Lena från receptionen
”Ja, jag var dålig”, svarade Johan och insåg hur dum han lät.
”Peter var här och frågade efter dig innan”
En blandning av skräck och fasa rann igenom Johan.
”Fick han tag på dig?”
”Hm, jo han fick tag i mig”, mumlade Johan till svar.
”Var det viktigt, han verkade orolig över att du stuckit hem eller nåt”
Johan visste inte vad han skulle säga. Vad var det för viktigt Peter hade velat honom. Han hade ju inte sagt nåt alls egentligen, eller?
”Jo, det var om en sak på jobbet men jag sa att vi skulle ta det på måndag i stället”, sa han med en känsla av panik i bröstet.
”Vad fan är det med dig idag Johan egentligen? Du är ju helt borta ju”
”Nja, jag vet inte. Kanske är jag på väg att bli sjuk”
”Ja, kanske det, du verkar vara någon annanstans hela tiden. Du mår väl inte dåligt för nåt annat”
Ännu en sån där grej som bara kvinnor kan, tänkte Johan, att ta över kommandot direkt. Att visa sin oro och omtänksamhet, en sån sak som gör kvinnor så underbara.
”Det är nog ingen fara. Hur tycker ni att det är här annars?”. Johan kände att han var tvungen att leda in samtalet på en annan väg.
”Jo tack, det är ganska kul”
Så var den konversationen klar. Johan reste sig och gick iväg med förklaringen att han bara skulle ut och få lite luft. Han hämtade upp sin rock och gick mot utgången. Tio meter från ytterdörren mötte han Peter, han log mot honom. Johan ville inte le men han gjorde det i alla fall. Han mötte Peters ögon. Johan höll på att smälla av, vilka ögon…
Det var där som han kanske insåg vad som skulle komma att hända. Kanske där insåg att han ville, att han ville ändra sitt liv. Nu var livet ändrat och det skulle aldrig mer bli som det var innan…
Johan kom ut och kände den fuktiga luften slå emot honom. Det hade regnat i flera dagar nu och det såg inte ut som om regnet hade några direkta planer på att upphöra. Det var mörkt ute och fuktigt. Ett typiskt deppväder skulle Johan ha sagt vilken annan dag än denna men idag sa han inget alls. Han bara stod och tittade ut under taket och ville försvinna, försvinna bort från allt. Samtidigt så ville han vänta här, han väntade på någon eller nåt men han visste inte vad det var. Vad han däremot viste var att han inte skulle gå tillbaka in dit igen, aldrig mer. Han ville inte sitta mer och spela intresserad av ointressanta saker som ingen egentligen brydde sig om. Han visste inte vad han skulle göra tills…
Johan skakade och frös. Ginen hade gjort verkan, stor verkan kändes det som nu. Fast i stället för att bli varm som han brukade bli av alkohol så frös han. Han satt fortfarande kvar i köket och stirrade in i ljuset. Han ville inte längre tänka men han kunde inte låta bli. Inom honom fanns det en liten känsla av något som inte enbart kändes som ångest längre. Långt inne i Johan kändes en ny känsla, en känsla av frihet…
”Akta så du inte förkyler dig”, sa en röst bakom honom. Johan stelnade till. Under bråkdelen av en sekund insåg han vad det var han väntade på, det var Peter han väntade på. Där under taket framför den regniga natt som väntade insåg Johan det som han inte velat inse tidigare…
Kanske skulle han inte gråta längre. Han skulle kanske börja acceptera livet som livet var. Fast det var svårt, mycket svårt…
”Ingen fara, jag blir aldrig förkyld”, svarade Johan men han vände sig inte om. Han kände sig nervös. Han hörde att Peter närmade sig honom bakifrån.
”Så, du står här ute nu istället. Du verkar inte vara på så socialt humör idag va?”, sa Peter med lite ironi i rösten. ”Ska du gå in igen?”
”Jag vet inte, ska du?” svarade Johan nervöst.
Hm, det beror på. Jag har inte haft för kul där inne. Som sagt, sådana här tillställningar är inget för mig”
”Nej, jag håller nog med”, svarade Johan. Han vände sig om. Peter stod alldeles intill honom. Johan håll på att svimma, aldrig tidigare hade en sådan känsla som kom över honom nu funnits.
”Du, sa Peter med en viss osäkerhet i rösten,”Jag bor inte långt härifrån. Du kan väl följa med så kan vi ta ett glas eller två och sitta och prata lite”
Johan visste direkt vad han ville, trots det så var det svårt att få ur orden.
”Det låter som en bra ide tycker jag”, kom det ur honom så lågt så han var osäker på om Peter hört honom svara.
Peter log, ”men vad väntar vi på då”, sa han och började gå sakta. Han hade hört honom. Johan började gå efter lite saktare. Han kände sig som en av Jesus lärjungar som följde efter sin mästare men som samtidigt inte vågade störa.
Peter vände sig om, han log och stannade upp så att Johan skulle hinna i kapp. Johan kände sig som en rädd hundvalp.. Han började gå jämsides med Peter och de var på väg…
Han kom ihåg hur stolt han känt sig när de gick där i regnet. HAN gick med Peter, han förstod inte varför han var stolt då, men det gjorde han nu…
Johan tänkte på hur lite han visste om Peter men han hoppades att han kanske skulle lära sig mer om honom innan kvällen var över.
Det tog en kvart att komma hem till Peters hem. När Johan kom in i lägenheten var det första som slog honom hur pedant allt verkade vara. Allt var i ordning, även detta var en sådan sak som inte stämde in i bilden på en människa som tillbringar tiden framför en dator. Vardagsrummet var prydligt och möblerat några av de snyggaste möbler som Johan sett. Peter hade verkligen god smak. Johan funderade på sin egen lägenhet som han planerat en massa för men som det aldrig blivit av att det skett nåt med.
”Sätt du dig i soffan så ska jag bara fixa drickat”, sa Peter och försvann ut i köket.
Johan gick in och satte sig. Han kände sig nervös, han visste inte varför men så var det. ”Lite som att gå till tandläkaren när man vet att man har ett hål”, tänkte Johan.
Han kastade en blick in i sängkammaren. På väggen hängde något som Johan tidigare sett någonstans, men han kom inte på var. Det var en flagga i regnbågens färger. Under en kort stund virvlade tanken omkring i huvudet på honom om var han sett en sådan flagga tidigare. Han hade för sig att han sett den flera gånger till och med. Till slut kom han på vad det var för en flagga. Det var flaggan som han sett många homosexuella bära. Det var den så kallade symbolen för fri kärlek.
Var Peter homosexuell? Kanske var han det men vad gjorde Johan här i så fall. Han var ju för helvete inte bög, han hade ju flickvän. Johan hade ju i alla tider avskytt alla bögar som sprang omkring och jävlades med vanligt folk. De var ju äckliga rent ur sagt.
Visst hade Johan som ung tonåring testat detta med lite sex med killar men det hade ju inte varit något speciellt med det. Han hade ju aldrig kysst någon kille, bara testat lite men homosexuella var ju en annan sorts människor. De var ju feminina och löjliga och sådan var ju inte Peter. Visst hade han ett mycket mjukt sätt men det behövde man ju inte vara bög för att ha. Och han var ju trevlig mot alla tjejer på jobbet, och han sprang ju inte omkring och stötte på killarna heller. Nej, Peter var lika lite bög som Johan. Under tiden som Johan satt och funderade på detta med Peters sexuella läggning så kom andra tankar in i huvudet på honom. Varför hängde då regnbågsflaggan på väggen och varför hade Johan reagerat på den. Det fanns ju miljoner symboler för allt, varför kom han ihåg just denna? Och om Peter nu inte var bög, varför hade han då flaggan hängande så att alla kunde se den? Johan märkte att han svettades, han kände sig på samma sätt igen som han hade gjort tidigare under kvällen. Det kändes som om monstret inom honom började slita sig loss just nu.
I samma stund kom Peter in i vardagsrummet. Han hade gjort i ordning en bricka med allt möjligt på. En flaska vin fanns också med.
”Ursäkta det tog lite tid”, sa Peter och log, ”Jag kanske är löjlig men jag kände för lite mysmat”, sade han och blinkade charmigt med ögonen.
Johan blev livrädd. Varför blinkade han med ögonen mot honom för. Fast det var ganska mysigt med allt småplock som Peter plockat ihop på brickan.
”Nej då, du är inte löjlig. Sånt här är mysigt”, svarade Johan samtidigt som han undrade vilken del av hjärnan som skickat ut den meningen. Samtidigt poppade en ny tanke upp i skallen.
”Är detta en date”, undrade Johan. Har jag en date med en kille?
Peter plockade fram två glas och slog upp vinet. Han räckte ett glas till Johan och höjde sitt.
”Ja, välkommen då”, sa han med ett leende, ”Det är kul att ha dig här”
”Tack”, svarade Johan och lyfte sitt glas, ”det är kul att vara här”.
Det klingade till när glasen nuddade varandra. Johan drack lite av vinet och tittade i smyg på Peter. Peter var verkligen söt alltså, något annat kunde man inte säga. Han kände sig lugnare nu, faktum är att han inte kunde minnas när han känt sig så lugn senast.
Han satt och funderade i sitt kök. Ångrade han sig verkligen att han gått med Peter hem? Var det verkligen så dumt som han först trott? Fanns det inte något gott med det hela? Jo! Det fanns det. Johan satt kvar och bestämde sig sedan utan att tvivla. Han skulle gå in till sin flickvän och berätta vad som hänt.
Han skulle berätta för henne att han inte längre kunde vara tillsammans med henne. På frågan varför som säkert skulle komma skulle han svara att han insett vem han var.
Han var en man som kände dragning till andra män. Han var en man som ville och önskade få ha sex med andra män. En man som älskade andra män. I 27 år hade han haft fel, nu hade han rätt. Han skulle berätta det för henne, det som han själv insett idag. Han skulle tala omför henne att: Han var homosexuell.

2 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.