Då var det gjort och beslut är taget

Dagbok 12 maj 2004

Då var man hemma igen, en tumör lättare eller nåt. Allt gick bra och smidigt. Det är ju inte direkt första gången man gjort detta så man börjar väl få in någon form av vana eller nåt. Jag hade redan rakat mig under armarna innan jag åkte dit, vilket fick min SSK att le lite. Jag förklarade att dom gör det så estetiskt fult så det va lika bra att göra det själv. Så såg jag inte gay ut innan gör det jag nu 🙂
Några timmar senare är man hemma igen och känner sig lite mör. Nu kommer 2 spännande veckor att följa då man kommer vänta på besked om vad exakt det är man burit på, sen får vi se när och hur strålning och annat sätter igång. Jag får väl försöka fram tills dess att ta dagen som den kommer.
Jag kunde inte låta bli idag efter att jag lagt mig på britsen börja fundera på X. Detta är ju första gången på 2 år som jag kan operera ut en tumör utan att behöva fundera på vad jag ska kunna säga och inte. Hur jag bäst ska kunna ljuga så att lilla stackars X inte blir lessen = behandlar mig som skit. För det var ju alltid, och är uppenbart fortfarande, alltid synd om han.
Faktum är att jag där på den där britsen också insåg vad jag håller på med. Visst i helvete ska jag klara detta! Visst fan ska jag genomgång även denna behandling. Fan, jag lever ju! Det är väl en start så god som något.
Inte tänker jag låta människor som X och andra förstöra mitt liv, nej fan. Detta får bli en vändpunkt i mitt liv. Onsdagen den 12 maj 2004 föddes en ny Walle. En Walle som inte tänker ta mer skit från fittslynor som inte ens vet att de är onda. En Walle som tänker sätta sig själv i första rummet och passar inte det kan folk dra åt helvete.
Jag är så extremt mycket bättre än er! Jag har haft CANCER, och jag har CANCER igen, men vet ni vad? Det skiter jag i, för jag lever och jag tänker leva. Inga tumörer, inga ”vänner”, och inga X ska få förstöra mitt liv mer.
Det är slut med att spela patetisk jävla fjolla som lever för att hålla uppe andra. X var inte den första som förstörde mitt liv, men han ska fanimej bli den sista.
Under den senaste tiden är det många som sagt till mig att jag blivit kall, att den där varma och goa Walle inte finns mer. Visst fan finns han! Han lever!! Saken är väl den bara att Walle lärt sig genom andra att hålla inne med värmen. Värme ska bara dom varma få som befinner sig i kyla. Kalla och kyliga människor ska fan sitta där dom sitter, i kylan och förhoppningvis kommer dom få det ännu kallare.
Här sitter i alla fall jag, Walentine Andersson, och har ena armen inlindad och det värker som fan, men skit samma. I morgon kommer det göra lite mindre ont, och dagen efter det ännu lite mindre. Till slut kommer det inte kännas alls mer. Jag S K A bli frisk, en dag SKA jag komma ifrån cancern och en dag SKA jag hitta någon som älskar mig och framför allt respekterar mig.
12 maj 2004 var dagen då resten av mitt liv började, innan resten kan börja måste jag däremot ta itu med det gamla. Det finns för många spöken som fortfarande ligger och gror.
Nu är Robban och Tompa på väg hit. Mina vänner! Jag älskar dom, mer än dom antagligen förstår dom knäppgökarna. De finns där alltid, det är sådana människor jag behöver. Såna som tycker om Walle även om han har Cancer. Dom ser inte ner på mig, de behandlar mig inte annorlunda för att jag är sjuk. De finns där, mina vänner. De tycker om mig för den jag är, inte den de vill att jag ska vara. Samma är det med Henke. Vi har levt ihop sen 1997 nu och vi är som syskon och mer än så. Vi lever vårt eget liv ändå lever vi tillsammans.
På fredag kära dagbok har det gått exakt 4 månader och 1 vecka sen jag skålade med några kompisar och sade att allt kändes så bra just då. 1 vecka senare startade det som skulle bli mitt värsta helvete någonsin. Ett helvete som fick sin final i och med att tumören kom tillbaka. Nu ska jag börja kravla mig ur detta helvete. En del av dom som satt mig där kan lugnt räkna mig att det är på dom jag kommer kravla, och när jag kravlat förbi dom kommer jag putta ner dom istället.
Ingen, och jag menar I N G E N jävlas med Walentine Andersson. Vare sig det är Gud, personer eller Cancer. Så jag lutar mig tillbaka och tänder en cigg och säger med ett brett leende. Kom igen nu era jävlar.

3 Kommentarer
  1. Micke
    Micke says:

    Det mest positiva dagboksinlägget hittills!
    Klart som fan du fixar detta också, du är ju Walentine Andersson och ingen, och jag menar I N G E N jävlas med Walentine Andersson. 😀

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.