Det är väl slut nu då

Dagbok 6 maj 2004

Kära dagbok
Hade jag talat in detta inlägg hade folk antagligen haft svårt att riktigt höra vad jag säger. Tårarna rinner på denna lilla patetiska dubbelnolla just nu.
Jag orkar inte mer. Jag orkar inte kämpa. Jag orkar inte längre med mitt liv.
Varför skulle jag bli sjuk igen? Varför kan jag inte få ha en enda liten period i mitt liv där jag kan få andas ut. Där jag kan få känna lugn och trygghet. Jag orkar inte mer att springa i 200km i timmen utan att få andas. jag är ingen övermänniska.
Jag trodde att 2004 skulle bli bättre. Jag satt den 9 januari och berättade för mina vänner att det kändes lugnt just nu. Jag och A hade det riktigt bra, och för första gången någonsin vågade jag så sakta börja tro på en fin framtid för mig och honom. Jag var ”frisk”, inga tumörer syntes och ingenting annat heller.
Nu är A borta, och jag vet inte vad jag riktigt haft med honom i 2 år. Han brytning och hans totala kyla och hänsynslöshet har knäckt mig. Samtidigt har jag fått diabetes och nu en ny tumör.
Folk säger till mig att inte ge upp. Att jag måste kämpa, men för vad ska jag kämpa? Vilken funktion fyller jag? Gör jag egentligen något annat än att jag kostar samhället en jävla massa pengar i sjukvårdskostnader.
Till vad ska jag komma tillbaka? För varje behandling känns det som om det försvinner en bit av mig. Jag finns snart inte längre kvar. Kroppen min tar allt mer stryk för varje gång. Jag pissar blod emellanåt för att mina njurar är trasiga av all strålning. Jag har enorma magsmärtor för att levern emellanåt lägger av. Vissa dagar kan jag inte äta för allt rinner bokstavligt talat igenom mig.
Min rygg är utsliten på grund av jobbet men också för att kroppens allmäntillstånd är som det är. Hur mycket till kommer kroppen min orka?
Det känns som om ingenting blir löst. Allt blir hela tiden värre, och samtidigt ska jag inte ge upp säger folk.
Saken är nog den att jag har gett upp redan. Jag lever på övertid där dödens klocka av någon anledning inte slått sina slag för mig än. Kanske är det ett schackspel mot döden jag spelar just nu. Så länge spelet pågår får jag leva, men slutar jag spela dör jag. För allt i mitt liv är spel. Jag spelar hemma, jag spelar på jobbet och jag spelar mot mina vänner.
Walle är aldrig glad, men det visar han inte. Han döljer sina tårar i skratt, råd och komplimanger. Att Walle gråter sig till sömns vet ingen, för sånt tror man inte om Walle. Walle är ju stark, Walle är ju så stark.
Jag hade såna drömmar en gång. Jag trodde jag skulle bli något, men ingenting har blivit som jag trodde, och nu känns det som om att det snart är slut.
Jag saknar A just nu. Om han bara hade velat komma ner. Ingenting hade löst sig när det gäller sjukdomar eller annat, men något i mitt liv hade fått någon rätsida kanske. Sen saknar jag honom för att han ville ligga i mitt knä, i alla fall vad jag trodde då. Jag saknar honom för att han alltid ville ha min hand utmed överkroppen när han sov och vilade. Hade jag fått ligga en stund så hade allt känns lättare för ett ögonblick. Fast drömma går ju. A kommer jag aldrig mer höra ifrån, det är jag säker på.
Jag är så oerhört besviken på livet. Varför jag ens föddes vet jag inte. Kanske är det också därför jag denna gång bestämmer mig att det är bra nu. Tumören får äta upp mig om den vill. Jag tänker inte hindra den, jag ger upp. Jag kommer inte ta mitt liv men jag låter livet ta mig. Det kanske jag skulle gjort redan för 10 år sen.

1 svara
  1. Ann-Marie
    Ann-Marie says:

    När jag läser så tänker jag på låten som EB brukar spela. Clownen skrattar och clownen ler, clownen gråter när ingen ser.

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.