Pride Del 3


Tre

Johan stod i badrummer och rakade sig. Han hade aldrig varit så här nervös någon gång tidigare i sitt liv. Han kunde fortfarande inte fatta att han gått med på det här. Hur skulle han klara det här egentligen? Skulle han kanske ringa och säga att han inte kunde komma, han kunde ju ha blivit sjuk eller något sådant. Nej! Nu skulle det ske, han klarade och vågade inte vänta längre nu…

Av alla människor hade Emma ringt Peter. Det var snart fyra veckor sedan det hände nu. Hon hade ringt honom och förklarat för Peter om hur Johan mådde, hur han kände men framförallt hade hon bett Peter om råd. Hon hade förklarat paniken hon känt när hon hade sett Johan nästan gå under i sin olycka över att ha upptäckt sin homosexuella läggning. Johan själv hade mer än en gång försökt lurat i sig själv att homosexualliteten bara var något som snart skulle gå över. Han hade kanske bara fått något virus, brukade han skämta för sig själv fast inom sig visste han att så inte var fallet men det är alltid enklare att komma på kortsiktiga lösningar än att möta verkligheten som den verkligen är. Peter och Emma hade till och med träffats en gång, mer för att Peter ville det. Han försökte förklara för Emma om hur det var att vara homosexuell, hur man lärde sig att komma över den första chocken och om hur man lärde sig att älska sig själv igen. Han hade berättat för henne om hur han hade haft det när han hade insett sanningen om sig själv, hur dåligt han hade mått men hur bra han kände sig efteråt. Hur han insett att det han letat efter hela sitt liv egentligen satt inom honom, i hans sexuallitet.
Peter berättade också för Emma att han hade anat sedan den första dagen han träffat Johan att han var lagd, i alla fall lite, åt det homosexuella hållet. Han kunde inte förklara varför han hade trott det men så var det bara. Han hade tyckt att Johan var söt och mycket trevlig men han hade inte visat några som helst tecken på att han tyckt så. Man lärde sig att tygla sina känslor när man levde som homosexuell i ett samhälle med dolda fördomar om det mesta. De hade suttit och pratat i flera timmar och Peter lovade att ta kontakt med Johan. Emma hade känt sig lite bättre efter deras samtal, nu skulle hon ta hand om sig själv

Klockan närmade sig sex på kvällen. Om en timme skulle Johan åka. Han skulle hem till Peter…

De senaste veckorna hade varit kaotiska. Inget hade riktigt fungerat i Johans liv, allt hade liksom gått i slow motion tyckte han. Arbetet hade inte gett honom någonting alls, förutom en smällande huvudvärk varje eftermiddag men han hade i alla fall gått dit och fösökt göra någon nytta. Han var livrädd för att folk skulle börja ställa frågor som de inte hade med att göra, vad skulla han svara i så fall? Skulle han säga, ”Nej då, det är inget fel på mig. Jag har bara upptäckt att jag är bög ”. Han anade att det skulle bli en viss uppståndelse om det kom ut så han pratade inte med nån.
Varje dag såg han Peter, överallt till och med tyckte han. Han sa aldrig något till honom, kanske ett ”Hej ” eller ”Hej då ”. Det var allt. Peter sa inget heller fast ibland kunde han le mot honom eller blinka till med ögonen när ingen såg det. När han gjorde det så kände sig Johan alltid så konstig, han ville både slå till Peter samtidigt som han ville springa fram och gen honom en kram och sedan aldrig släppa taget.
Tiden som var kvar av dygnen efter arbetet hade Johan ägnat åt självömkan och sprit, i alla fall i början. Han hade slutat med spriten en dag då han somnat på köksgolvet, då hade han insett att det sista han behövde nu var alkoholproblem så efter det lade han av med att dricka på det sättet.

Tiden hade gått mycket sakta för Johan dessa veckor men dagen kom till slut då han insåg att det var dags att sluta deppa. Nu var det dags att ta hand om sig och sina problem i stället. Det var också då som det en kväll ringde på telefonen. Först tänkte först låta bli att svara, han hade knappt inte svarat alls när det hade ringt till honom den senaste tiden, men till slut gick han fram och tog telefonluren. Det var Peter…

Klockan visade på halv sju. Johan hatade klockan för att den gick så fort samtidigt som han ville att den nu skulle vara sju. Han hade en taxi som skulle komma då.
Johan var klar, han tittade sig i spegeln. ”Hmm, snyggare än så här bli du inte”, sa han tyst för sig själv. Han kände att det just idag var extra viktigt att han skulle se bra ut. Han ville visa sig från sin allra bästa sida. Han hade ju tidigare inte varit med om något sådant här, tidigare hade han ju bara träffat tjejer. Detta var första mötet med en man…

Han hade blivit paff och samtidigt chockad när han hade hört Peters röst i telefon. Talförmågan hade nästan helt försvunnit. Peter frågade hur han mådde och sådant som hör till men Johan fick knappt fram ett enda ord. Till slut hade Peter frågat om Johan ville komma till honom på middag. Johan hade utan att tänka efter sagt, ”Visst, va kul ”, fast han hade direkt efteråt undrat hur han kunnat svara ja.
”Va kul ”, hade Peter sagt. Datum bestämdes och sen var samtalet över.
Det var en vecka sedan och Johan hade sedan dess faktiskt börjat leva igen. Även Emma hade märkt en viss uppgång och hon insåg att det kanske började ljusna för Johan. Hon kunde pusta ut och börja ännu mer ta hand om sig själv. Något som hon faktiskt började se fram emot, hon hade inte riktigt klarat av att se efter sig själv under tiden som Johan mått dåligt. Nu var det dags att försöka klara av svårigheten med att inse att hon just lämnat ett förhållande bakom sig. Även om Johan och hon för alltid skulle vara vänner så var det ändå jobbigt och visst fanns den där sorgsna sorgsna känslan av att ha blivit brädad. Inte blev känslan bättre av att det var en kille som hon fick konkurrera med. Samtidigt visade också de senaste veckorna hur bra hon och Johan ändå haft det, inte många människor klarar av att behålla vänskapen efter att de varit tillsammans. Det var hon stolt över. Emma skulle klara sig, det visste hon. Hon var stark och det var hennes styrka som kanske räddat Johan från total undergång i självömkan.

Klockan blev fem i sju. Johan stod klar i hallen. Han bara väntade på telefonsamtalet som skulle tala om att taxin var här.
Gud, vad han kände sig konstig. Glad, rädd och lycklig på samma gång. Han försökte komma ihåg hur det var att ha träffar med tjejer, var man lika rädd innan? Nej, det var i alla fall inte han men träffen som han skulle ha ikväll var ju annorlunda.
Vad skulle hända? Skulle det hända något över huvudtaget? Han blev osäker. Ville han verkligen det? Ville han verkligen kyssa en kille? Hur gjorde man? Var gjorde man det? Var det annorlunda? Vem tar första steget?
Han ruskade på sig och suckade djupt. Det var ingen ide att ställa sådana frågor, tiden skulle antagligen utvisa om det skulle ske något.
Han hoppade till av telefonens ringande, taxin var framme och nu var det dags att gå.
Johan gick ut i trappan, stängde dörren och låste den. Han var på väg. Det sista han funderade på var om han skulle öppna samma dörr i natt eller i morgon. Innerst inne kände han en längtan som sa att han inte ville komma hem i natt, han ville sova någon annanstans.
Nere i taxin var han tvungen att tjuvläsa på lappen där Peters adress stod, han hade glömt den eller i alla fall kom han inte ihåg den just då vilket var konstigt med tanke på att han läst på lappen säkert hundra gånger sedan den kvällen då han pratat med Peter i telefon. Han hade ju till och med varit där en gång innan men ändå hade han glömt bort det.
”Självömkan ihop med förnekelse kan visa sig på de mest konstiga sätt”, tänkte Johan.

Det tog inte så lång tid innan bilen var framme vid målet. Johan betalade och gav killen bakom ratten nästan trettio kronor i dricks.
Han stannade till framför dörren till trapphuset där Peter bodde. Under ett kort ögonblick ångrade han sig och funderade på att springa efter taxin igen. Han kanske skulle strunta i allt och bara fly?
”Nej”, tänkte han för sig själv. Han skulle inte ge upp nu och springa och gömma sig, det var slut med det livet nu.

Peter stod och tittade på Johan gömd bakom gardinen, han log. Han hade varit rädd för att Johan inte skulle komma men där var han. Peter kände hur det pirrade i magen och viskade tyst ”Gud, vad söt han är”

Johan gick sakta uppför trapporna, han kunde inte minnas att det hade varit så högt upp som Peter bodde, men å andra sidan så hade han mer krupit än gått ner för trapporna senast han varit här.
Till slut stod han framför Peters dörr och han ringde på. Det tog ett tag innan det skramlade i dörren och Peter öppnade.
”Hejsan, kul att du kom”, sa Peter med en gång.
”Hmm, tack”, svarade Johan och försökte komma på något mer att säga.
”Kom in och ta av dig”, sa Peter och gick bort från dörren så att Johan kunde komma in. Johan gick in och tog av sig ytterkläderna. Han var varm men det berodde nog mer på nervositet än på något annat trodde han.
”Du, jag håller på med maten så om du vill kan du väl göra mig sällskap i köket lite”, sa Peter och gick mot det som Johan förmodade var köket.
”Visst”, svarade Johan och lunkade efter.
Köket var det mest ombonade kök som Johan sett en kille haft nån gång. ”Var homos mer pedanta än hetero killar”, tänkte Johan. I så fall stämde det nu inte in på honom om han nu var homo, han gillade att ha det snyggt omkring sig men inte så här. ”Var det en jobbig resa”, frågade Peter och log.
”Va”, svarade Johan uppryckt ur sina funderingar.
”Ja, du verkar så trött och bortkommen”.
”Nja, jag är mer fundersam bara, men det är inget speciellt”, svarade Johan och försökte se lugn ut.
”Så bra då”, svarade Peter och log. Han gick fram till Johan och tittade på honom rakt in i ögonen, ”Jag förstår om du är nervös Johan, det är man alltid i början”. Han klappade Johan på kinden och gick sedan tillbaka till maten som kokade. Johan blev alldeles varm, han var på väg att gå fram och ge en klapp tillbaka men han vågade inte.
”Nej`, tänkte han, ‘jag kan inte. Inte än”.
Peter verkade vara van i köket, han sprang omkring och donade som om han aldrig gjort något annat än lagat mat i stitt liv. Johan blev avundsjuk, han önskade att hans matlaging kunde sträcka sig mer än till makaroner och falukorv som var det enda han kunde tillaga. Innan hade alltid Emma lagat maten och tagit hand om köksbestyren men numer hade han fått ta hand om
det själv. De gånger som Emma inte kommit och hjälpt honom hade det blivit mycket pizzor, kebab och hamburgare. Det skulle bli gott med hemlagad mat tyckte Johan. ”Jag känner att stämningen är lite nervös”, sa Peter samtidigt som han satte sig på huk för att ta hand om maten han hade i ugnen.
”Hmm, nja. Nej, jag vet inte”, harklade Johan fram samtidigt som han undrade om Peter förstod ett ord av vad han sade.
Peter insåg att det inte skulle bli så mycket till konversation så han beslöt sig för att vara tyst medan han fixade i ordning maten, den var snart klar nu.

Peter hade alltid varit huslig och tyckt om allt som hade med matlagning att göra. Det hade alltid funnits lite av en tjänsteflicka i honom brukade hans mamma alltid säga. Peter tillhörde dem som hade föräldrar som tagit hans sexuella läggning bra. Han undrade om Johan berättat något för sina, eller om han ville vänta. Skulle han överhuvudtaget berätta eller skulle han låtsas som om inget. Peter hoppades att dagen skulle komma då Johan skulle berätta för alla som stod honom nära hur han var skapt. Peter hade sett alldeles för många i sin närhet må dåligt när det gällde sånt här.
Middagen blev klar och de satte sig till bords. Det var till en början ganska spänd stämning men Peter gjorde allt för att försöka få igång en konversation. Sakta och trevande gick de igenom väder, nyheter och företagets framtida planer. Johan slappnade av mer och mer och till slut började till och med han att försöka påböjra några meningar. Som det brukar vara när människor ska vara trevliga mot varandra så fanns det vin framme på bordet och kanske var det tur för när vinet började göra verkan blev Johan ännu mer pratsam. Peter log åt honom. På många sätt så kände han sig igen sig i Johan. Osäkerheten, rädslan och samtidigt den starka nyfikenheten.
Middagen var över men de satt kvar och småpratade. Till slut frågade Peter om Johan ville ha kaffe och det ville han.
Peter reste sig från bordet och var på väg att börja duka av.
”Vänta för fan”, sa Johan.
”Ja”, sa Peter och stannade upp hastigt.
”Jag hjälper dig så klart”.
”Va snällt”, sa Peter och skrattade till.
”Hmmm, man ska ju hjälpa varandra i trafiken”, skrattade Johan och insåg att han kanske skulle ta det lugnt med vinet för fler såna töntiga meningar och han skulle väl bli utkastad.
”Visst”, skrattade Peter, ”hjälp du till om du vill”. Jag ska bara sätta på lite musik.
Det tog bara några ögonblick innan musiken började spela. Det var svensk musik men vem som först sjöng kunde Johan inte komma på. Det tog ett tag innan han kom på att det var Rikard Wolff, en kille som Johan tvingats lyssna på hemma då Emma hade avgudat honom.
De dukade av bordet och småpratade lite under tiden. Johan kände sig lycklig, han visste inte varför men så var det i alla fall. Han Johan, som för några veckor sen funderat på om livet verkligen hade någon mening längre var lycklig. Han stannade upp och tittade på Peter. Gud, vilken vacker människa det var. Hur kunde han ha missat detta innan? Hur kunde han ha blundat för verkligheten så här länge?
Han tittade på Peter och sa: ”Peter”.
Peter vände sig mot honom.
”Ja”, han tittade in i Johans ögon.
Johan tog tag i Peter. De stod länge och bara såg varandra in i ögonen. Till slut förde Peter sitt huvud mot Johans och gav honom en puss på munnen. ”Du ska veta att jag verkligen är glad att du är här Johan”
”Jag är glad att jag är här”, svarade Johan.
Peter log åt Johans nervösa svar.
Johan tittade på Peter och sa: ”Kyss mig, snälla kyss mig”. Peter gav honom en kyss, en kort varm kyss. Johan fick tårar i ögonen. Peter blev orolig. ”Är det något fel Johan?”, frågade han oroligt. ”Nej Peter”, svarade Johan lugnt, ”Jag är bara”, han tystnade en stund, ”lycklig”. Johan tag tag i Peters huvud och kysste honom ännu mer.

Ur högtalarna sjöng Rickard Wolff om kärlek:

”Det var det vackraste mötet
första gången jag mötte hans hud Där låg han avklädd i sängen lika skön som sagornas Gud. Jag blev blyg och jag släckte i taket kom ur mina jeans i ett fläng och plötsligt stod jag där naken vid världens smalaste säng.
Med det var ett under som skedde i en säng så ynklig och smal. En kulen natt i september när jag nådde till kärlekens hav Ett ögonblick bland många andra men det var som att upptäcka Gud För det var den gången jag föddes första gången jag mötte hans hud”

Johan vaknade och kände sig lycklig. Han tittade på klockan. Klockradions starka sken talade om att den bara var 7:30. Han hade inte sovit kanske mer än tre timmar men han kände sig inte trött, han var faktiskt hur pigg som helst.
Han vände på sig och såg på Peter. Johan kände sig så stolt för bredvid honom låg hans egen Gud. Johan lade sig helt på sidan mot Peter och förde sin hand mot hans huvud. Han klappade honom på kinden. Peter rörde sig lätt och tog tag i Johans hans och höll om den. Johan fick tårar i ögonen. Natten som varit skulle han aldrig glömma, han skulle aldrig glömma natten som fått honom att se allt ur ett annat perspektiv. Han tog tag i Peter och höll om honom. Mycket tyst sade han, ”Tack Peter ”. Ovanför sängen hängde regnbågsflaggan. Johan tittade på den och insåg nu att han såg på dlen med en annan syn än tidigare.
Nu stod den för stolthet.
Stolthet över att vara homosexuell.
Johan tittade länge på flaggan sedan viskade han för sig själv, ”Jag heter Johan och jag är en människa. En människa som tycker om män. Jag, Johan är homosexuell.

Han somnade om med armarna omkring Peter. Han var lycklig nu. Mycket
lycklig.

Slut

————————————-

Så, då va Pride slut. Jag hoppas att du tyckte om den lite i alla fall. Jag var väldigt ung och väldigt naiv när jag skredv den vilket lyser igenom emellanåt. Ändå tycker jag om denna novell. Jag vågar tro att det finns mycket i Johans beteende och känslor som nästan alla homo/bisexuella människor känner igen. Johan är en helt påhittad person men samtidigt inte, för visst har man känt och gjort som han.

Det jag mest tycker illa om i denna novell är ändå hur jag skrev om Emma. Denna tjej får alldeles för lite utrymme och jag framställde henne helt omänskligt. Extremt strark och extremt kärleksfull i alla lägen. Visst finns det sådana personer också men hon är för mycket robot. Jag kommer inte ihåg riktigt hur jag menade när jag skrev Pride men jag tror att väldigt mycket skulle handla om just det att det är OK att vara homosexuell. Då blir det fel ibland 😀

Jag har länge sagt att jag en dag ska skriva om Pride och det står jag för. Jag tror fortfarande att storyn i sig har ett värde. Vi får se när det blir klart.

Jag blir glad om ni skriver kommentarer till novellen. Sånt är alltid kul att läsa. Både ris och ros.

Pride Del 2


Två

Johan vaknade med en fruktansvärd huvudvärk. Det kändes som om hela huvudet sprungit i bitar. Han hade haft huvudvärk redan när han lade sig natten innan men nu var det värre, mycket värre. Han insåg direkt att det inte kunde bli tal om arbete idag. Han kravlade runt och tog tag i telefonen. Det värkte i huvudet så att han knappt såg siffrorna på telefonen när han slog numret. Han berättade för receptionen hur läget var och förklarade att han inte kom ur sängen. Efter telefonsamtalet la han sig tillrätta i sängen och slöt ögonen. Det fullkomligt bankade i honom, han kunde inte minnas att han haft sådan värk någon gång tidigare. Det kändes som om till och med tankarna som flög i huvudet på honom gjorde ont. Istället för att fortsätta tänka bestämde han sig för att helt stänga av hjärnan. Efter ett tag gjorde hans helt sinnesfria tillvägagångssätt nytta, han somnade…

Han hade med bestämda steg gått in i sängkammaren den där natten för snart två veckor sedan. Han hade väckt sin flickvän och sagt till henne att han ville prata med henne lite. De hade gått ut i köket och där hade han berättat om sig själv, sina känslor och om vad han insett om sig själv under natten. Han hade berättat om Peter. Hon hade blivit alldeles förkrossad, precis som han räknat med och som han fasat för, men vad han däremot inte räknat med var att hon hade blivit mer ledsen för att han inte sagt något om hur han känt. Att det just var en kille verkade inte spela någon större roll för henne. Visst hade hon märkt på honom att han inte var lycklig. Hon var ledsen för att han inte låtit henne vara med, att han inte låtit henne hjälpa honom. Hon var en fantastisk tjej, det insåg han gång på gång. Han var sorgsen över att han inte kunde älska henne på rätt sätt men så var det.
Hon hade för tillfället flyttat ut från deras gemensamma lägenhet, det hade varit hennes förslag. Han hade tänk bo i företagets lägenhet men hon hade sagt att han behövde vara hemma och tänka. Hon var verkligen en underbar tjej.
Hon hade ringt varje dag och tittat efter hur han mått, emellanåt kom hon förbi bara för att se så att allt stod rätt till. Han hade verkligen uppskattat det samtidigt som han känt sig ännu mer usel då han hade fått dåligt samvete för hur han behandlat henne.

Han vaknade av ringklockans envetna ringande. Han hade sovit i tre timmar och huvudvärken var lite bättre nu. Han klev upp, slängde på sig morgonrocken och gick ut i hallen. När han tittade ut genom kikhålet i dörren såg han att det var Emma, hans flickvän eller rättare sagt, hans förra flickvän numer. Han visste inte säkert. Han kände sig faktiskt glad när han såg henne och han öppnade dörren.
”Jag ringde jobbet och de sa att du inte var där utan hemma så jag blev orolig”, sa hon samtidigt som hon klev in i lägenheten och tog av sig ytterkläderna.
”Nej då, det är ingen fara med mig”, svarade han på ett sådant sätt som män svarar tjejer när de på ytan inte vill verka sårbara.
”Visst, det är aldrig någon fara med dig”, sa hon med en viss butterhet i luften, ”aldrig någonsin”.
Han kände sig skamsen, här var det ingen ide att spela hjälte. Hjälten i dramat var hon, inte han. Det var hon som stod för styrkan och godheten.
”Har du ätit något?”, frågade hon.
”Nej, inte idag. Jag har sovit tills nu”.
”Bra, jag har med mig lite mat till dig och mig”, sa hon och log. ”Gå in och ta på dig nått så fixar jag i ordning köket så länge”.

Han kände sig mer skamsen än på länge. Här kommer han hem till deras gemensamma hem hem och förklarar att han inte kan vara tillsammans med henne längre och fortfarande ställer hon upp på honom. Han var rädd för att hon kanske trodde att det skulle bli de två igen, men det kändes som en omöjlighet. Fast inom sig visste han hur hon var, hon ställde alltid upp och kanske gjorde hon det som en vän och det var han i så fall glad för. Bättre vän än Emma kunde man inte ha. Han tittade på henne och log och sa:
”Emma, tack ska du ha”
”Ingen fara”, svarade hon och log tillbaka, ”Gå in nu och fixa i ordning dig. Du ser för jävlig ut”.
Efter en kvart kom han ut i köket. Hon hade gjort i ordning en mysig frukost, Efter en snabb titt på klockan insåg han att det egentligen var fråga om en tidig lunch för klockan var nästan halv tolv men i alla fall, det såg mysigt ut.
Hon satt på samma plats vid köksbordet som hon gjort de senaste åren, fast nu var det annorlunda. De var inte tillsammans längre. Han suckade och satte sig ner: ”Så fint du gjort”, sade han med ett leende.
”Ja”, svarade hon sorgset i rösten, ”det var ju ett tag sedan och kanske blir det inga fler gånger heller”.
Den meningen var det sista han behövde, hon hade säkert inte menat något allvarligt med det men det räckte. Han kände hur tårarna började rinna nerför kinderna på honom. Han började harkla sig samtidigt som han nästan skakade.
”Men Johan”, sade hon med lugn röst, ”vad är det”. Hon reste sig från bordet och gick fram och satte sig framför honom på golvet.
”Förlåt Emma”, snörvlade han fram, ”förlåt mig men jag orkar inte längre”. Han grät och skakade i hela kroppen. Emma tog tag i honom och höll honom hårt.
”Det är bra Johan, sade hon lugnt till honom, ”låt det komma ut. Släpp ur skiten”, och det var det han gjorde. Han släppte ur sitt monster. Det var dags nu, dags att bli fri från monstret som suttit där inne i flera år och kämpat för att hålla sig kvar samtidigt som det hela tiden velat komma ut.

Han hade inte gjort någonting med Peter den första kvällen. Faktum år att det enda som hänt var att efter två flaskor vin så hade Peter hämtat två flaskor till. Båda hade blivit mer än onyktra och de hade suttit och pratat med varandra om allt. Peter hade berättat att han var homosexuell, men han hade försäkrat Johan om att det inte var det som gjort att han bjudit hem honom. Peter hade förklarat hur svårt det var att få kontakt med människor. Ingen utgick ifrån att man var homosexuell och om de fick reda på att så var fallet med en så blev alla så märkligt rädda, och många drog sig undan.
Peter hade berättat att han haft några kortare förhållanden med killar, inget hade varit speciellt bra. De hade alla varit uppbyggda på det sexuella men det hade saknats den där riktiga känslan som måste finnas i alla förhållanden.
Anledningen till att han just bjudit hem Johan var att han hade märkt att Johan var lite som honom. Peter hade berättat att han många gånger tänk bjuda hem eller ut honom. Bara på en fika om det var så men han hade inte vågat. Han hade lärt sig att killar inte bjöd ut killar ostraffat. Som homosexuell var man tvungen att leva lite i osäkerhet och tystnad inför andra. Johan hade blivit rädd. Hur kunde Peter se att han var lite som honom när han själv inte insett det, syntes det så tydligt. Hade bögar ett speciellt sinne för sånt, i så fall var han ju inte bög för han hade ju inte sett det. Eller?
Varför hade han i så fall väntat på Peter? Varför kände han sig som en ung kille med sin första date nu när han satt här med Peter? Frågor som dessa hade kommit och gått under hela den tid som de suttit och pratat.
Till slut hade han bestämt sig för att gå hem. Peter hade inte sagt något utan bara tackat för sällskapet. I hallen hade Peter sagt att Johan var välkommen tillbaka, efter det hade han gett Johan en kram och en puss på kinden. Johan hade blivit så paff så han hade inte ens reagerat på pussen. Den reaktionen kom ute i trappan, benen hade blivit som gele igen. Tänk, en kille hade pussat honom och han, Johan som hade en flickvän hemma, hade inte blivit arg. Han hade tyckt om det…

Johan och Emma satt i köket. Han grät som ett barn. Emma bara satt och höll om honom och sa inte så mycket. Hon hade haft på känn att detta skulle ske. Hon kunde inte förstå vad det var Johan gick igenom men hon visste att han led alla helvetes kval.
Emma älskade verkligen Johan men hon visste att det var kört för deras del. Hon kunde inte konkurrera med det som Johan ville ha. Samtidigt tänkte hon inte släppa vänskapen, det var lika viktig för bådas del. Hon hade kanske inte blivit så värst förvånad när Johan kommit hem och berättat för henne. Hon hade haft en känsla i bakhuvudet en längre tid, trots detta var det svårt men hon klandrade inte någon. Johan var skapad som han var och det kunde inte han hjälpa och just nu behövde han henne. Han var på väg att gå under i sin självömkan och hon skulle försöka hjälpa honom tillbaka till livet. Hur hon själv sen skulle klara av sina sår, ja det fick bli en senare fråga.
Johan satt säkert i en timme och grät. Hela tiden höll hon om honom, bara höll, hon sa inget. Det enda Johan behövde var tröst och stöd. Han behövde känna att det fanns någon som förstod, någon som inte klandrade honom för att han var som han var, någon som accepterade honom.

Tiden gick långsamt, mycket långsamt framåt dagen. Johan verkade ha hur mycket som helst inom sig som skulle ut. Emma gjorde allt hon kunde för att trösta och styrka honom. Hon försökte prata och emellanåt försökte hon ge råd och tips om hur han skulle gå tillväga. Som svar fick hon oftast två meningar, ”Förlåt mig” och ”Jag orkar inte mer”. Till slut bestämde sig Emma för vad hon skulle göra, hon skulle föra ihop Johan med Peter igen. Hur ont det än smärtade inom henne så insåg hon att det var det enda rätta. Hon av alla skulle försöka föra Johan fram till den punkt som alla människor en gång måste ställas inför. Johan skulle möta mannen igen som släppt monstret löst. Hon visste inte hur det skulle gå men hon skulle klara det.

Pride Del 1


Ett

Klockan var nästan halvfem på natten när han satte nyckeln i dörren. Han smög in i hallen för att inte höras. Det sista han ville var att det skulle märkas att han var hemma. Sakta drog han av sig skorna och ytterkläderna. Regnet som aldrig verkade vilja upphöra hade förstört hans frisyr fullständigt. Han kände att baksmällan redan satt igång så han bestämde sig för att bota den med det lilla av sprit som fanns hemma.
När han passerade hallspegeln slängde han en snabb blick på sig själv, han såg ut som ett vrak. Han var ett vrak, ett svin som just hade förstört sitt liv. Ett svin som också hade förstört Emmas liv.

Han hade kommit till företagets årsfest nästan en timme innan festen egentligen skulle starta. Johan visste att det alltid var för lite folk som ställde upp med hjälp så han hade fått ett infall att han kanske skulle visa sin hjälpsamma sida lite.
Det var fem personer där förutom honom själv. Alla hade blivit hemskt tacksamma och alla hade hyllat honom för att han utan varsel kom och hjälpte till. Han kände sig som dagens hjälte.
Det hade varit ganska mycket att göra. Glas, porslin, bestick och allt annat som hör till skulle fram. När allt varit klart hade någon ropat att det inte fanns en enda företagslogo i hela lokalen. Det hade varit nära till panik. Han hade då ännu en gång lekt hjälte genom att snabbt ta sig till kontoret och hämta lite flaggor och annat. Ännu en gång blev han hyllad. Ja, han var verkligen en hjälte…

Johan kom ut i köket och gick fram till kylskåpet. Han hittade ingen flaska med sprit.
”Fan”, sa han för sig själv. Han kom på att det nog skulle finnas lite Gin i skafferiet. Flaskan var halvfull. ”Räcker till en härlig bakfylla i morgon”, tänkte han. Han satte sig vid köksbordet och tände ett ljus på köksbordet, slog upp ett glas med Gin och svalde det. Det ryckte till i hela kroppen av den starka smaken.
”Hur kan man frivilligt dricka sånt här pissvatten”, sade han tyst för sig själv när han hällde upp ett nytt glas…

Som traditionen bjuder när det gäller fester så kom inte någon på utsatt tid. Den första personen dök upp nästan en halvtimme för sent. Alla hade som vanligt tankegången att man inte skulle komma först. När alla till slut var samlade så blev det till en början ganska trevligt, alla drack, skojade och pratade skit om företagets konkurrenter, och om dom chefer som inte var med. Kort sagt så var det som på vilken firmafest som helst.
Johan hade suttit och pratat med en av tjejerna i receptionen. De var de enda som faktiskt hade kunnat släppa företaget för en minut. Det hade varit ganska trevligt faktiskt. Trots detta hade han saknat någon, han visste inte vem eller vad det var. Han hade bara haft känslan hela dagen, han hade känt en saknad som han inte kunde sätta fingret på. Saknaden hade tilltagit ju närmare festen kommit. Samtidigt kände han en form av nervös ångest, inte heller den kunde han förstå sig på.
Under en kort stund tänkte han på sin flickvän, hon satt hemma och gjorde sånt som kvinnor gör när de är ensamma, vad det nu var. Han hade den senaste tiden känt att han inte längre riktigt förstod sig på sin flickvän, han kände det som om han inte förstod sig på kvinnor alls. Alla dessa frågor som man egentligen inte skulle svara på och om man gjorde det så blev dom förbannade. Frågorna som redan ställts tusen gånger och som man var tvungen att svara samma på hela tiden. Kommentarerna när det för en gångs skull kom någonting man ville se på TV, men som det var omöjligt att se för att man inte var social just då när hon ville vare det. Tjurigheten som kom var 28 dag. Trots detta älskade han henne av hela sitt hjärta, hon var en underbar tjej som var världens snällaste men något kändes så fel. Han visste däremot inte om det var han eller henne det var fel på. Han kände sig främmande, både för sig själv och för henne.
När han suttit och pratat med flickorna från receptionen ett tag så hörde han någon ropa, ”Jaså, Peter kom i alla fall”. När han hörde namnet Peter blev han livrädd, han visste inte varför. Han började kallsvettas samtidigt som han kände sig iskall.
”Vad fan är det med mig egentligen”, tänkte han samtidigt som han försökte spela oberörd

Han satt och stirrade in i ljuset. Hans andra glas med Gin hade gjort att hans påbörjade bakfylla börjat övergå till vanlig fylla igen. Han satt och stirrade rakt in i ljuset.
Vad skulle hända nu? Vad hade han gjort? Vem i helvete var han? Han kände sig mer och mer ångestfylld, samtidigt fanns det en liten känsla av någonting nytt. Kanske var det hopp eller så var det en sorts ångest han inte känt tidigare. Han kände sig liten och ynklig. Han började gråta…

När Peter hade dykt upp så lyfte stämningen på festen. Peter hade varit anställd på företaget, som tillverkade programvaror för företag i olika kategorier, i sex månader men hade under den korta tid blivit en i gänget på alla sätt. Han var alltid glad och han hade alltid ett skämt på lager. Han såg bra ut och det hade gjort att kvinnorna på företaget börjat använda mer smink än på något annat dataföretag i Sverige. Peter tillhörde den sorten som kunde gå rakt ur sängen på morgonen och ändå se bra ut. Han var inte vältränad eller något sånt men han hade ett ansikte som kunde få vilken kvinna som helst att tappa andan. Han var också en människa som var noga med hur han var klädd, även detta tyckte kvinnorna på företaget om. Han hade en oerhörd charm och detta ihop med allt annat hade också gjort att avundsjukan från de andra killarna blivit stor. Efter tre månader hade Peter nog gjort att företaget var det enda i världen där alla som satt och programmerade såg ut som dockor och inte som den klassiska bilden av programmerare: slitna, oklippta, skitet hår och med tretton Coca-cola burkar runt datorerna. Han var också mycket duktig när det gäller datorer plus att han hade en extrem positiv attityd. Han kunde lösa alla de problem som programmerare ställs inför, problem med, ja, allt. Så fort någon satt fast så kom Peter på lösningen. Det fanns också en annan sak med Peter som gjorde att kvinnorna svärmade lite extra, han hade inget förhållande. Han var ledig, han hade ingen flickvän…

Nej, det har han inte, ingen flickvän”, tänkte han och slog upp ännu ett glas. Det sista för i natt för nu snurrade huvudet mer än vad som var nyttigt…

Johan ville inte vara kvar här längre. Han kände för att ta in på ett hotell och gömma sig under några dagar. Han kände sig liten och rädd, och det var som om hela kroppen skulle dela på sig och slitas sönder. Som om det fanns ett monster i honom som nu var klar var beredd på att slita sönder honom innifrån.
”Johan, kom tillbaka” Han ryckte till av att han hörde sitt namn. ”Var du långt borta?” frågade en av tjejerna som hette Lena.
”Hm, det var jag nog”, svarade Johan och log falskt.
”Du ser så konfundersam ut, vad är det” undrade hon på ett sånt sätt som bara kvinnor kan undra och som gör att kvinnor just är kvinnor.
”Nja, jag är nog trött tror jag”, svarade han samtidigt som han undrade hur många människor som använde den ursäkten varje dag.
”Du jobbar för mycket, det har jag sagt till dig innan”
Han bara log och nickade, ”Kanske det”.
Han kände att han nu behövde vara för sig själv i några minuter så han skyllde på toalettbehov och gick sedan iväg. Han nästan sprang till herrtoaletten och bad att ingen skulle vara där. Han pustade ut efter att ha kommit in på toaletten och upptäckt att han var ensam. Han gick fram till spegeln och stirrade på sig själv. Vad hade hänt med honom? Han som alltid varit en stark och rättfram människa som alltid vetat vad som gällt och vad han velat. Just nu var det inget som kändes som det skulle.
Han hade haft den känslan i flera veckor nu. Han kände det som om inget var rätt längre. Han hade börjat hata sitt arbete. För tre månader sen hade han blivit chef över utvecklingen av nya programvaror, ett toppenarbete som han egentligen skulle ha varit överlycklig över att få. Han var omtyckt av personalen men samtidigt hade han känt att han inte lagt ner den tid och möda som det egentligen krävdes av en för en sådan uppgift. Hans privata ekonomi hade också blivit mycket bättre vilket ju aldrig är en utveckling i fel riktning.
Han var 27år gammal och livet hade varit bra men nu kändes inget rätt. Han kände numer en sådan konstig känsla till sin flickvän, de hade varit ihop i snart tre år nu och egentligen så var deras förhållande toppen men ändå, det hade bara känts fel den senaste tiden. Fel när de pratade, fel när de gjorde nåt ihop och när de älskade med varandra så kände han sig äcklad. Absolut inte av henne utan av hela akten, och utav sig själv. Något som mer än en gång hade gjort honom impotent. Detta hade gjort att han känt sig som en brottsling mot henne, hon hade ju givetvis undrat vad hon hade gjort och om det hade berott på henne. Han hade försökt försäkra henne att det berodde på att han jobbade för mycket och de andra förklaringar som så många andra lämnar varje dag utan att egentligen mena det men han hade märkt att hon inte trodde på honom. På grund av detta så hade det blivit en spänning mellan de två som han heller inte klarade av att handskas med.

”Så cheferna gömmer sig på toa när de stackars anställda tvingas vara här”, hördes en röst säga ganska retsamt. I spegeln såg han vem det var. Det var Peter…

Varför hade han inte gått hem istället. Varför gick han dit. Han visste ju att Peter antagligen skulle vara där. ”Helvete, Helvete, Helvete”, tänkte han medan tårarna rann nerför hans kinder. Han satt och såg ut som en mycket ensam femårig pojke som gjort nåt som man inte fick. Han satt kvar vid köksbordet och skämdes…

”Nja, gömma sig är kanske inte det rätta ordet”, försökte han svara så lugnt han kunde. ”Jag kände bara kände att jag behövde vara lite för mig själv, men nu är det bättre”, svarade han samtidigt som han log lite tafatt.
”Ja, alla behöver lite ensamhet emellanåt, så är det”, svarade Peter samtidigt som han hoppade upp och satte sig på bänken bredvid handfatet. Johan visste inte riktigt vad han skulle säga, han kände en sån konstig känsla. Han kände att han inte ville att Peter skulle gå, han ville stanna med honom livet ut. De kunde bo här inne på toaletten, bara han aldrig mer gick därifrån.
Han skakade snabbt av sig den tanken och frågade: ”Så, hur tycker du att festen är då?” Han insåg direkt vilken fruktansvärd stel fråga det var men nu var det ju för sent att ändra sig. Peter log och svarade:
”Om jag ska vara helt ärlig så hatar jag sådana här tillställningar. Alla ska vara trevliga mot alla och sen sitter alla och bara väntar på att någon ska göra bort sig så att det finns nåt att prata om på jobbet på måndagen sen”.
Johan visste igen inte riktigt vad han skulle säga:
”Jo, det är ju klart.” Han försökte igen: Så vad sysslar du med annars då?”. Peter skrattade till. ”Du är inte så bra på sånt här du va?”, sa han och log.
”På vad då”, svarade Johan.
”Ja du, på va då”, sa Peter med ett leende och hoppade ner från bänken och gick ut.
Johan kände sig som om hela han var gjort i gelé. Han kände samtidigt som om han ville skrika högt av, ja, av allt. Han satte sig ner på golvet under några minuter. När hjärtat lugnat ner sig lite reste han på sig och bestämde sig för att han skulle bli lite social igen. Han orkade inte gömma sig mer nu…

Varför kunde han inte ha stannat på den där djävla toaletten hela kvällen för? Kunde han inte ha tänkt lite. Varför gick det inte att dra tillbaka tiden…

Utanför toaletten var festen i full gång. Receptionstejerna satt kvar och pratade med någon från ekonomiavdelningen. Johan bestämde sig för att sätta sig hos dem igen. ”Det tog en himla tid det där”, sa Lena från receptionen
”Ja, jag var dålig”, svarade Johan och insåg hur dum han lät.
”Peter var här och frågade efter dig innan”
En blandning av skräck och fasa rann igenom Johan.

”Fick han tag på dig?”
”Hm, jo han fick tag i mig”, mumlade Johan till svar.
”Var det viktigt, han verkade orolig över att du stuckit hem eller nåt”
Johan visste inte vad han skulle säga. Vad var det för viktigt Peter hade velat honom. Han hade ju inte sagt nåt alls egentligen, eller?
”Jo, det var om en sak på jobbet men jag sa att vi skulle ta det på måndag i stället”, sa han med en känsla av panik i bröstet.
”Vad fan är det med dig idag Johan egentligen? Du är ju helt borta ju”
”Nja, jag vet inte. Kanske är jag på väg att bli sjuk”
”Ja, kanske det, du verkar vara någon annanstans hela tiden. Du mår väl inte dåligt för nåt annat”
Ännu en sån där grej som bara kvinnor kan, tänkte Johan, att ta över kommandot direkt. Att visa sin oro och omtänksamhet, en sån sak som gör kvinnor så underbara.
”Det är nog ingen fara. Hur tycker ni att det är här annars?”. Johan kände att han var tvungen att leda in samtalet på en annan väg.
”Jo tack, det är ganska kul”
Så var den konversationen klar. Johan reste sig och gick iväg med förklaringen att han bara skulle ut och få lite luft. Han hämtade upp sin rock och gick mot utgången. Tio meter från ytterdörren mötte han Peter, han log mot honom. Johan ville inte le men han gjorde det i alla fall. Han mötte Peters ögon. Johan höll på att smälla av, vilka ögon…

Det var där som han kanske insåg vad som skulle komma att hända. Kanske där insåg att han ville, att han ville ändra sitt liv. Nu var livet ändrat och det skulle aldrig mer bli som det var innan…

Johan kom ut och kände den fuktiga luften slå emot honom. Det hade regnat i flera dagar nu och det såg inte ut som om regnet hade några direkta planer på att upphöra. Det var mörkt ute och fuktigt. Ett typiskt deppväder skulle Johan ha sagt vilken annan dag än denna men idag sa han inget alls. Han bara stod och tittade ut under taket och ville försvinna, försvinna bort från allt. Samtidigt så ville han vänta här, han väntade på någon eller nåt men han visste inte vad det var. Vad han däremot viste var att han inte skulle gå tillbaka in dit igen, aldrig mer. Han ville inte sitta mer och spela intresserad av ointressanta saker som ingen egentligen brydde sig om. Han visste inte vad han skulle göra tills…

Johan skakade och frös. Ginen hade gjort verkan, stor verkan kändes det som nu. Fast i stället för att bli varm som han brukade bli av alkohol så frös han. Han satt fortfarande kvar i köket och stirrade in i ljuset. Han ville inte längre tänka men han kunde inte låta bli. Inom honom fanns det en liten känsla av något som inte enbart kändes som ångest längre. Långt inne i Johan kändes en ny känsla, en känsla av frihet…

”Akta så du inte förkyler dig”, sa en röst bakom honom. Johan stelnade till. Under bråkdelen av en sekund insåg han vad det var han väntade på, det var Peter han väntade på. Där under taket framför den regniga natt som väntade insåg Johan det som han inte velat inse tidigare…

Kanske skulle han inte gråta längre. Han skulle kanske börja acceptera livet som livet var. Fast det var svårt, mycket svårt…

”Ingen fara, jag blir aldrig förkyld”, svarade Johan men han vände sig inte om. Han kände sig nervös. Han hörde att Peter närmade sig honom bakifrån.
”Så, du står här ute nu istället. Du verkar inte vara på så socialt humör idag va?”, sa Peter med lite ironi i rösten. ”Ska du gå in igen?”
”Jag vet inte, ska du?” svarade Johan nervöst.

Hm, det beror på. Jag har inte haft för kul där inne. Som sagt, sådana här tillställningar är inget för mig”
”Nej, jag håller nog med”, svarade Johan. Han vände sig om. Peter stod alldeles intill honom. Johan håll på att svimma, aldrig tidigare hade en sådan känsla som kom över honom nu funnits.
”Du, sa Peter med en viss osäkerhet i rösten,”Jag bor inte långt härifrån. Du kan väl följa med så kan vi ta ett glas eller två och sitta och prata lite”
Johan visste direkt vad han ville, trots det så var det svårt att få ur orden.
”Det låter som en bra ide tycker jag”, kom det ur honom så lågt så han var osäker på om Peter hört honom svara.
Peter log, ”men vad väntar vi på då”, sa han och började gå sakta. Han hade hört honom. Johan började gå efter lite saktare. Han kände sig som en av Jesus lärjungar som följde efter sin mästare men som samtidigt inte vågade störa.
Peter vände sig om, han log och stannade upp så att Johan skulle hinna i kapp. Johan kände sig som en rädd hundvalp.. Han började gå jämsides med Peter och de var på väg…

Han kom ihåg hur stolt han känt sig när de gick där i regnet. HAN gick med Peter, han förstod inte varför han var stolt då, men det gjorde han nu…

Johan tänkte på hur lite han visste om Peter men han hoppades att han kanske skulle lära sig mer om honom innan kvällen var över.
Det tog en kvart att komma hem till Peters hem. När Johan kom in i lägenheten var det första som slog honom hur pedant allt verkade vara. Allt var i ordning, även detta var en sådan sak som inte stämde in i bilden på en människa som tillbringar tiden framför en dator. Vardagsrummet var prydligt och möblerat några av de snyggaste möbler som Johan sett. Peter hade verkligen god smak. Johan funderade på sin egen lägenhet som han planerat en massa för men som det aldrig blivit av att det skett nåt med.
”Sätt du dig i soffan så ska jag bara fixa drickat”, sa Peter och försvann ut i köket.
Johan gick in och satte sig. Han kände sig nervös, han visste inte varför men så var det. ”Lite som att gå till tandläkaren när man vet att man har ett hål”, tänkte Johan.
Han kastade en blick in i sängkammaren. På väggen hängde något som Johan tidigare sett någonstans, men han kom inte på var. Det var en flagga i regnbågens färger. Under en kort stund virvlade tanken omkring i huvudet på honom om var han sett en sådan flagga tidigare. Han hade för sig att han sett den flera gånger till och med. Till slut kom han på vad det var för en flagga. Det var flaggan som han sett många homosexuella bära. Det var den så kallade symbolen för fri kärlek.
Var Peter homosexuell? Kanske var han det men vad gjorde Johan här i så fall. Han var ju för helvete inte bög, han hade ju flickvän. Johan hade ju i alla tider avskytt alla bögar som sprang omkring och jävlades med vanligt folk. De var ju äckliga rent ur sagt.
Visst hade Johan som ung tonåring testat detta med lite sex med killar men det hade ju inte varit något speciellt med det. Han hade ju aldrig kysst någon kille, bara testat lite men homosexuella var ju en annan sorts människor. De var ju feminina och löjliga och sådan var ju inte Peter. Visst hade han ett mycket mjukt sätt men det behövde man ju inte vara bög för att ha. Och han var ju trevlig mot alla tjejer på jobbet, och han sprang ju inte omkring och stötte på killarna heller. Nej, Peter var lika lite bög som Johan. Under tiden som Johan satt och funderade på detta med Peters sexuella läggning så kom andra tankar in i huvudet på honom. Varför hängde då regnbågsflaggan på väggen och varför hade Johan reagerat på den. Det fanns ju miljoner symboler för allt, varför kom han ihåg just denna? Och om Peter nu inte var bög, varför hade han då flaggan hängande så att alla kunde se den? Johan märkte att han svettades, han kände sig på samma sätt igen som han hade gjort tidigare under kvällen. Det kändes som om monstret inom honom började slita sig loss just nu.
I samma stund kom Peter in i vardagsrummet. Han hade gjort i ordning en bricka med allt möjligt på. En flaska vin fanns också med.
”Ursäkta det tog lite tid”, sa Peter och log, ”Jag kanske är löjlig men jag kände för lite mysmat”, sade han och blinkade charmigt med ögonen.
Johan blev livrädd. Varför blinkade han med ögonen mot honom för. Fast det var ganska mysigt med allt småplock som Peter plockat ihop på brickan.
”Nej då, du är inte löjlig. Sånt här är mysigt”, svarade Johan samtidigt som han undrade vilken del av hjärnan som skickat ut den meningen. Samtidigt poppade en ny tanke upp i skallen.
”Är detta en date”, undrade Johan. Har jag en date med en kille?
Peter plockade fram två glas och slog upp vinet. Han räckte ett glas till Johan och höjde sitt.
”Ja, välkommen då”, sa han med ett leende, ”Det är kul att ha dig här”
”Tack”, svarade Johan och lyfte sitt glas, ”det är kul att vara här”.
Det klingade till när glasen nuddade varandra. Johan drack lite av vinet och tittade i smyg på Peter. Peter var verkligen söt alltså, något annat kunde man inte säga. Han kände sig lugnare nu, faktum är att han inte kunde minnas när han känt sig så lugn senast.

Han satt och funderade i sitt kök. Ångrade han sig verkligen att han gått med Peter hem? Var det verkligen så dumt som han först trott? Fanns det inte något gott med det hela? Jo! Det fanns det. Johan satt kvar och bestämde sig sedan utan att tvivla. Han skulle gå in till sin flickvän och berätta vad som hänt.
Han skulle berätta för henne att han inte längre kunde vara tillsammans med henne. På frågan varför som säkert skulle komma skulle han svara att han insett vem han var.
Han var en man som kände dragning till andra män. Han var en man som ville och önskade få ha sex med andra män. En man som älskade andra män. I 27 år hade han haft fel, nu hade han rätt. Han skulle berätta det för henne, det som han själv insett idag. Han skulle tala omför henne att: Han var homosexuell.